Till ER som tror att det vi går igenom nu är något lätt...

Det känns som att det finns människor omkring mig som tror att detta beslut som är fattat är ett lätt beslut att ta... Det känns som att människor omkring mig tycker att det jag gör är enbart för egen vinning, ja rent utav själviskt om jag har förstått det rätt... Låt mig vara väldigt tydlig här!

1. För en massa år sedan VALDE jag att flytta ifrån alla mina nära och kära för att börja om mitt liv med det jag trodde då var mannen i mitt liv. Varför? Jo för att HAN fick ett erbjudande om arbete på orten dit vi ville flytta, ja allt gick mycket fortare än vi hade tänkt men kommentarer som "tar han inte detta jobb nu kan det ju dröja 10 år tills nästa chans" så vad hade vi att välja på egentligen. Och nej jag har aldrig ångrat att vi flyttat hit, absolut aldrig för hade vi inte gjort det hade jag ju aldrig fått de underbara vänner jag har i mitt liv idag.
2. För mer än 10 år sedan började jag säga att jag ville att vi skulle flytta härifrån då jag inte riktigt trivdes med de otroligt långa vintrarna med mörkret som hängde över en eller då korta, ofta kalla (inte i år) somrarna med ljuset dygnet runt istället... Fick jag gehör för vad jag önskade? NEJ... Hade vi en överenskommelse på att om någon av oss ville flytta så skulle vi göra det? JA... Respekterades denna överenskommelse? NEJ.
3. Försökte jag få till allt på alla möjliga olika sätt? Ja, det måste jag väl ändå säga, jag gick tom så långt att jag startade ett företag med mina bästa vänner för att få bort mannen ifråga från den arbetsplats där han var på då... Har jag fått en massa skit för det i efterhand? JA! Har det handlat om kommentarer som att "jag startade företaget för att få pappan till mina barn att vara borta från hemmet så mycket som möjligt". JA... Vilket i min värld är helt jävla befängt med tanke på att det som skedde på hemmaplan helt lämnades i mitt ansvar... Men vänta det är väl ingen konst att sköta ett hem i stort sett som ensamstående när man försöker ta sig ur en sjukskrivning för utbrändhet, uppsägning och heltidsstudier på det samt när närmaste familjemedlemmen bor 65 mil bort?!
4. Det är just här som brytningen kommer... Jag har mina närmaste familjemedlemmar 65 mil bort och jag behöver HJÄLP för att hålla mig flytande...
5. För 4 år sedan blir JAG dumpad av vad jag trodde var mannen i mitt liv... Ja han valde att hoppa av firman oxå efter ett tag...
6. Så vad har jag pysslat med under de senaste 4 åren?
Jo jag har curlat detta X å det grövsta, jag har försökt att medla mellan honom och barnen när jag egentligen har velat skrika rakt ut hur mycket jag avskyr hela situationen (något jag iof har gjort många gånger)... Jag har försökt att kombinera heltidsstudier som har ökat på sin svårighetsgrad för varje kurs... Jag har försökt rodda att vara ensamstående fotbollsmorsa/hockeymorsa... Jag har försökt att anpassa mig efter alla de regler och lagar som styr gällande gemensam vårdnad... Och när detta inte har funkat har JAG gjort det som JAG har trott varit bäst för mina barn, jag har dragit igång en tvist...
Det har varit många lååånga samtal gråtandes med min mor som har suttit 65 mil bort och "syster" som bor ännu längre bort, och nu när jag själv är mamma så förstår jag givetvis vilken otrolig frustration min mor måste ha upplevt många gånger, senast nu på morgonen...

Jag är så dö jävla less på människor (främst kvinnor) som faktiskt tycker så synd om mannen hela tiden... Det skulle vara så jävla skönt att få någon som klappar mig på axeln och säger: Fy faan vad du har kämpat Mimmi! Vilken jävla resa du har gjort! Och gör! Gärna offentligt för det biter mer på de som tycker att jag är en stor skit... Och ja det har större betydelse än vad man kanske kan tro men att faktiskt VÅGA stå bakom en vän även i det offentliga ljuset är stort!

Glöm för faan inte bort på vems initiativ denna flytt var denna gång! Det var en 10-årig pojke som i en utredning på soc talade om att han ville få flytta nu, något som vi faktiskt blev lovade av pappa för länge sedan!

Nej det är inte jag som har tjatat till mig en flytt, det är inte jag som har "övertalat" någon till en flytt utan detta är ett önskemål från ett barn som vill få möjlighet att gå i en skola som är bra och som kan hjälpa honom med det han behöver hjälp med.

Och det är inte så att jag inte har något att förlora heller på att flytta... Jag har mina fina och underbara vänner som är de som har hållit mig flytande i dessa år... Det börjar bli verklighet nu när det är två veckor kvar till flytt, jag upplever att några nästan får lite panik över att jag flyttar och vill komma och träffas, gärna varje dag, varje timme hela tiden... Och vet ni... Jag känner precis samma sak...
Det kan låta klyschigt men jag vet ju vad jag har men vet ju inte vad jag får....

Men om jag ska lyssna på Sonen och Dottern så är detta vad som måste göras och kanske kanske törs jag börja lita på människor igen och våga låta kärleken titta in i mitt hjärta igen... Något som jag bara har gjort halvvägs de senaste 4 åren...