måndag 6 november 2017

Inlägg från den "anonyma bloggen"

Ytterligare en sammandrabbning med tonåringarna får mig att i panik att gå och ställa mig i duschen...
Duschen ja... Denna plats i hemmet som har räddat mig så många gånger, det enda stället i hemmet där jag får vara ifred (för 5 minuter i alla fall då vi bara har en toalett)... I duschen syns inte tårarna, det salta vattnet i tårarna blandas med det söta vattnet från duschen och det var där precis där efter en jobbig gråtattack som jag kände att jag måste börja skriva igen.

Inledningsvis har jag valt att hålla denna blogg hemlig, bara för mig men jag vet ju hur bra det är att få andra människors synpunkter när man skriver om olika situationer och händelser så vi får se om eller när jag öppnar upp denna sida för andra.

Så... Anledningen till dagens totala flykt in i duschen var mina två tonåringar... Mina älskade tonåringar... Jag skulle som alla föräldrar gå över eld och offra mina armar och ben för dessa två men helvete så j*vla jobbiga de kan vara.

Jag har varit ensam med dessa två barn under ganska många år nu... Deras far bor på annan ort och träffar barnen på loven.
Man kan väl säga att vi lite lätt går varandra på nerverna titt som tätt... 

Just idag blev det så där jäkla mycket igen och duschen var enda lösningen för mig. Andas. Blunda. Andas. Blunda och låt tårarna sköljas bort av vattnet...

Vi är i slutkanten av sommarlovet... Båda barnen börjar i nya klasser och är nervösa inför det, självklart. Vi är även mitt upp i min semester och jag hade väl en något rosaskimrande dröm om hur vår semester skulle se ut... Meeen varför skulle vi kunna ha en gemensam ledighet med glatt humör, små lallande och bara så där underbart som man ser att "alla andra" har på Instagram och Facebook... Nä här ska det gnällas och tjatas och bråkas om precis allt! Hon fick göra det, han fick inte göra det och hon får minsann och han får minsann inte... YADA YADA YADA! Jag blir så sjukt j*vla less så jag kan kräkas...

Summerar denna semester med en fantastisk bild... (Se nedan) Som jag längtar efter mitt rum på jobbet, där jag kan stänga dörren om jag vill. Lyssna på den musik jag vill och bara få koncentrera mig på att göra ett bra jobb.



På jobbet får jag vara JAG och inte MAMMA MAMMA MAMMAAAAAAAAAAAAAA
Trodde aldrig under miljoner år att jag skulle tröttna på just ordet Mamma men jag hade fel... Nu kan jag få knottrig tunga, känns som att ögonen ska rulla bakåt och hornen växer i pannan flera gånger om dagen när något av barnen skriker (ja inte fan ropar de längre) MAAAMMMMMAAAAA!!!!
För att sedan leverera en order...

Det är roligt nästan jämt...





Inga kommentarer: