Det är aldrig ens fel att två träter...

Det är aldrig ens fel att två träter... Så lyder ordspråket och ja jag är beredd att hålla med, däremot är det inte lätt att kämpa för två när den ena har gett upp.

Jag kommer i detta inlägg försöka ge min bild på vad som har hänt i mitt liv dom senaste veckorna, jag vill att ni som läser detta hela tiden har i tanken att detta är enbart min bild! Det finns alltid två sidor av hur man kan se på saker och ting och detta är enbart min sida!

I slutet av augusti åkte min man bort på till Storulvån för att tillsammans med flera återförsäljare få möjligheten att prova vissa märkens varor.
Mannen var borta från torsdag till söndag.
Inte ett ljud hör jag ifrån honom under dessa dagar förrän på söndag kväll när han ringer hem för att tala om för barnen att han inte hinner hem tills de gått och lagt sig (vilket han har lovat att han ska försöka göra). Barnen blir besvikna, jag blir besviken, till saken hör att vi, jag och barnen blev sjuk redan på fredagen så för mig hade det betytt mycket om Mannen kommit hem i tid, samt att han och jag firade vår 12-årsdag den helgen...
På måndag kväll sätter vi oss ner för att prata, då jag känner att det inte var ok att han dels var borta utan att höra av sej samt att han inte ens brytt sej i att fråga hur vår helg hade varit.
Det som sedan utspelades där och då stannar mellan honom och mej men jag kan säga så mycket att det var bland det värsta jag har varit med om!

Vi har i flera år haft upp och nedgångar, men vilket par har inte det? Samt att jag tycker nog att om man inte får bråka lite då får man ju inte bli sams någon gång heller...
De sista tre åren har varit otroligt tuffa då vi startade vår butik. Omställning inom vår familj blev enorm, från att ha delat på ansvaret i precis allt blev det jag som fick sköta hemmet till 110%, Mannen fick sköta butiken till 110%, lägg därtill att jag har börjat studera på heltid oxå...

I våras, på Mannens förslag, började vi gå till Familjerådgivningen. Jag vet egentligen inte hur många gånger vi var där men det var hyfsat många gånger... Själv växte jag flera centimeter varje gång vi var där för gång på gång fick jag höra att jag kunde inte göra något annorlunda, däremot ifrågasattes Mannen hela tiden... Frågor som: "Men om du vet att Mimmi behöver hjälp med detta, varför hjälper du henne inte då?" Å Mannens svar var nästan varje gång: "Det har jag inget svar på just nu, eller det har jag ingen aning om, eller det kan jag inte svara på"...
Så det är inte så att vi inte har försökt att få detta att fungera, däremot ställer jag mej frågande till vad som egentligen hände på denna fjälltur som han var på, för det sista han sa till mej var att han älskade mej och en vecka senare talar han om för vår 6-åriga son att han inte längre älskar mamma!
Fungerar den manliga hjärnan så, att man från en vecka till en annan bara kan sluta att älska en människa som man har levt med i 12 år, har familj, barn, hus, företag osv... med?!

Men åter till nutid... Efter detta gräl ställde jag ett krav! Mitt krav var att jag ville senast onsdag kväll samma vecka veta om vi skulle fortsätta tillsammans eller ej. Jag ville veta om jag skulle ringa torsdag morgon för att ställa mej i bostadskö eller inte. Svårare än så var det inte!

Jag fick "mitt besked" eller "kravet på besked" sent onsdag kväll. Mannen ville skiljas! Han ville inte fortsätta vårt liv tillsammans å för mej var det bara till att "gilla läget".
Mannen har (faktiskt) fortfarande inte frågat mej hur jag vill ha det! Illa tycker jag!

Efter detta besked har allt gått i en rasande fart, som vanligt när det gäller mej och stora beslut i mitt liv sker förändringen inom en vecka.

Mannen lyckades fixa fram ett boende, där ställde dock jag ett krav! Jag krävde att det var jag som fick flytta och att han skulle bo kvar i vårt gemensamma hus! Jag tänker inte bli sittandes i vårt hus och har blivit "lämnad"!!! Jag tänker inte få "offer-stämpeln" som det lätt kan bli!
Så exakt 9 dagar efter att Mannen lämnade beskedet om att han ville skiljas, alltså inte separera på prov eller så utan skiljas, flyttade jag till ett alldeles underbart bedårande litet rött hus på en gård!

Ryktet i Vemdalen och Östersund, där det tydligen pratas om vår situation, säger att det är JAG som har lämnat honom, att JAG har flyttat ifrån honom, att JAG har köpt ett nytt hus och att vi ska separera på prov!
Det som stämmer i detta rykte är att JAG har flyttat TILL ett annat hus, jag har inte flyttat FRÅN honom, jag HYR ett annat hus, JAG har INTE LÄMNAT HONOM och detta är ABSOLUT INTE MIN VILJA!!!!
Jag hade inte kämpat färdigt för denna familj men man kan inte kämpa ensam hur länge som helst heller!

Det som är viktigast i detta är att våra två alldeles underbara barn inte far illa i detta! Jag och Mannen är INTE OSAMS, det hoppas jag innerligt och ifrån botten av mitt hjärta att vi inte kommer att bli heller.
Jag kommer alltid att älska honom oavsett hur han är eller vad han gör för han kommer alltid vara pappa till mina barn, däremot kommer jag kanske inte alltid att tycka om honom eller det han gör men att sluta älska honom som far till mina barn, det gör jag aldrig.

Detta är som sagt var bara en sida av "historien", och den är min! För mej är det viktigt att den kommer ut, sen är det upp till dej som läser detta att tycka och tänka precis hur du vill.

Men summan av kardemumman är att jag har blivit DUMPAD! Å för er som känner oss personligen där ute, men som inte vill, orkar, vågar, törs fråga hur jag mår... Nu vet ni i alla fall hur jag har upplevt detta, ni har fått läsa min sida av detta så nu hoppas jag att snacket som går om att det är jag om har lämnat honom upphör för det gör ont att höra när det i själva verket är tvärt om....

/Mimmi