Ok försök nr 2..

Foto: Privat 2013-09-17Fotograf: Sonen

Jag vet vad jag har... Men jag vet inte vad jag får...

Eller jo... Jag vet vad jag har och jag vet vad jag får men förändring är lite läskigt ändå... Nu kan jag ju ana att alla i min omgivning inte kommer att hoppa jämfota av glädje när allt har fallit på plats och det är lite skrämmande. Pratade med en av mina grannar om detta idag och fick med ens en knut i magen. Tänk om allt börjar om igen nu när vi har kommit så långt som vi har gjort. Tänk om detta korthus, luftslott ja kalla det vad du vill rasar och allt blir bara kattskit igen. Varför är dom negativa tankarna så mycket enklare att tänka och känna än de som är positiva?! Jag vet att det är sjuuukt onödigt att förvänta sig det värsta men ibland finns det liksom ingen annan utväg...

Nej, vågavägravaraneggo!!!! Positivt tänkande är biffen! Allt kommer att bli bra! Allt ska vara bra! Allt ÄR bra och jag kommer att känna mig trygg och lugn in i själen!

Tänk om inte om fanns vad mycket lättare livet skulle vara då. Samtidigt blir jag så jävla förbannad på mig själv som tillåter att denna negativitet "ta udden" av glädjen som jag känner. Varför kan jag inte bara få stanna kvar i den där känslan av hur blodet börjar bubbla likt kolsyran i champagnen? Varför kan jag inte få behålla det där leendet som sprider sig till ögonen och som får dom att lysa? Varför kan jag inte få sitta och fnittra på gränsen till hysteriskt i telefon medan planerna görs... Och varför lyckas "jag" fixa jobb åt andra än mig själv? Och OM detta inte skulle funka nu så står "vi" ju inte vid världens ände... Allt finns ju kvar så att säga... Ja ja... Den som lever får se...

Förändringarnas tid är här på alla plan! Bring it!!!

Jag har gått "i väntans tider" ett par veckor nu... (Nej mamma jag är fortfarande inte gravid) Väntan har varit lååång, stundtals på gränsen till outhärdlig men nu jäklar! Idag kom beskedet som vi har väntat på och det var positivt (Mamma!!! Nej!!!).
Beskedet lämnades via telefon och jag stod inne på Stadium, inser nu i efterhand att jag kanske är skyldig personalen där en ursäkt men jag blev så jäkla glad och det kunde nog ingen missta sig på.

När tiden är mogen eller inne kommer jag att tala om vad allt detta handlar om men det är inte min sak att säga eller att avgöra heller för den delen men jag kan väl säga som så här: Om inte Mohammed kommer till berget får berget komma till Mohammed!
(Ja ja... kan väga in min egen del i detta aningens aningens för mycket men låt så vara, jag är glad).

Jag har även varit iväg på något som kallas för Rekryteringsträff vilket var riktigt najs faktiskt. Trevligt bemötande och en otroligt trevlig människa som presenterade företaget hon arbetade för och deras vision och mål. Resultatet "råkade bli" en bokad intervju till nästa vecka... Jo jo, bra dag kan man säga!

Var även in i en butik för att köpa nya byxor till Sonen (igen), han har vuxit förbi en storlek känns det som och fick ett fantastiskt bra pris på 3 par byxor. Var lite wild and crazy och köpte ett par av annan modell men tänkte att det är väl bara till att byta dom om de inte passar lilla "herrn" men han blev riktigt glad för dom! Förändringarnas tid är här kan man säga på i stort sett alla plan just nu :) Bring it I say, I love it!

Blandad kompott av dagen...

Att vara hemma med en son som är sjuk fast frisk är otroligt påfrestande för psyket. Idag har vi kommit ihop oss ordentligt två ggr... Fråga till mig själv: Mimmi, tror du att Sonen förstår bättre vad du försöker förmedla genom att höja rösten och tala långsammare?!!?!?!?

Ibland blir man bara så där fruktansvärt trött på sig själv så man håller på att kräkas!
I och med att ytterligare ett barn i Sonens klass kräktes igår behåller jag honom hemma imorgon oxå... Som jag längtar... INTE! Missförstå mig inte nu, jag gillar att vara med mina barn men ett barn som det egentligen inte är något fel på men som inte får vara på skolan osv han är inte så himla skojjig att umgås med... För att inte prata om att han kräver att JAG ska se till att han är sysselsatt precis HELA tiden!

Jag har jobb att söka, samtal att ringa och ett hem att packa ihop... Jag har inte TIIIID att ha en 9-åring hängandes i hasorna precis hela tiden.... Exempel: Jag säger: Nu går jag in i duschen och blir nog där inne en stund! Underförstått är givetvis att behöver någon (Läs: Sonen) uträtta något behov så bör det göras NU! I duschen står jag ett par minuter och blir egentligen inte förvånad när någon (Läs: Sonen) sticker in nosen och säger: "Jag måste bajja". Toppen! Strålande! Underbart! Satan vad jag längtar tills vi har TVÅ TOALETTER!!!!

Sedan sitter jag i soffan efter att ha pratat "hemlisar" med min fina vän i Göteborg och är så där härligt varm i kroppen, både av duschen och samtalsämnet, Sonen kryper upp brevid mig och Dum-Doris sätter sig högst upp på oss båda som kronan på verket, vi tittar på Idol (vet ej varför Sonen kollar, själv kollar jag ENBART för att det är en herr Anders Bagge som är med). Då kläcker Sonen ur sig en av sina underbara kommentarer när en av deltagarna ska fram och krama bla Alexander Bard: "Det är äckligt att krama en hårig flintis"... Med ens var den där mjuka, goooa härliga införsovaiegensäng känslan helt borta och gapflabbet tog över! Min son har verkligen dom mesta och bästa kommentarerna ever!!!!

Nej men om man skulle ta och sätta sig i soffan, stänga av tv:n och njuta av tystnaden en stund för snart börjar Sonen prata i sömnen, Dottern slå huvudet i väggen och en ny dag hemma med en "sjuk" son gryr... Som jag har längtat... INTE!

Men har pojken fått migrän eller vad är det frågan om?

Efter skolan kommer Sonen hem med två kompisar och är glad och bara drar iväg med sina kompisar, säger åt mig att ringa när han ska komma hem. Efter 2 timmar kommer han hem, blek om nosen och kallsvettig. Tar sig för huvudet och bara kvider fram: "Ont"

Vi har haft otroligt härligt varmt väder idag och min första tanke var solsting... Sätter honom i ett svalkande bad, får i honom en barnalvedon (trots att han själv säger att det aldrig har hjälpt tidigare) och en halvtimme senare kräks han... Han har så ont i huvudet så han förklarar det som om han har "blivit halvt ihjälskjuten med en halv kula i huvudet". Jag ser ju på hela honom att han har ont! Och som jag känner igen mig i denna smärta.

Men lilla älskade underbara unge... Faan om han har fått den migrän som jag har tampats med i så många år... Jag var 11 när jag fick migrän och tror bestämt att den var hormonrelaterad men nu?! Sonen är 9 år... Efter att han hade kräkts drog han i sig en Piggelin-glass och satt i sängen och sa: "tror jag måste sova en stund nu"... Inom loppet på 2 minuter (lovar för jag tog tid) somnade han och vaknade inte förrän 19.30. Då var han pigg som en mört så jag trodde att nu på kvällen kommer det bli svårt att få honom att somna igen men där hade jag fel! Eftersom han har kräkts nu så får han vara hemma imorgon så han fick vara uppe lika länge som Dottern men då gick han och la sig i sin säng utan snack och somnade efter ca 20 minuter och han sover än... 

För att eliminera allt så kommer jag ringa och boka tid hos världens bästa Linda (Optiker till yrket) imorgon. Som jag önskar att det är något annat än migrän... Min lilla fina fina pojke!

Howard Jones - All I Want & The balance of love (give and take) & Little Bit of Snow

Sitter och lyssnar på en gammal gammal Lp-skiva som jag har med Howard Jones och som jag älskar denna skiva! Jisses så man har stått framför spegeln och sjungit/vrålat...
Funkar lika bra då som nu.
Bra skiva! Howard Jones - One to one

Detta kan omöjligt reta bara mig...

Är det bara jag som retar mig på denna reklam med Shirley Clamp?????


I denna säger människan: "Jag är Shirley Clamp yada yada yada..." Vaddå ÄR Shirley Clamp?!?!?!?! Är något måste väl ändå vara typ en institution eller nått? Men hon som människa kan väl ändå inte säga att hon ÄR Shirley Clamp???? Eller tilltalar hon sig själv som tredje person? Ja jag hajjar i alla fall inte vilket gör att det hon säger efter att hon "ÄR Shirley Clamp" liksom bara låter som yada yada yada hubba bubba! Detta kan vara något som jag själv måste jobba med men satan i gatan så störd jag blir över detta!

Hmm... få se nu... Har jag fått in namnet Shirley Clamp tillräckligt många gånger i detta inlägg?

Shirley Clamp...

Tacksamhet och lycka!

Senaste tiden har jag fått möjligheten till att sitta själv och fundera lite över livet (jo kidsen har börjat på skolan igen). Vilka människor finns i mitt liv och varför... Kommer vi vidare i denna relation som vänner eller ska vi bryta innan allt brakar ihop? En tanke som slog mig var ifall jag skulle hamna på en öde ö vilka/vilken vän skulle jag då ta med mig... Vilken fantastisk känsla det är i kroppen när man inser att man har så många fina vänner i sin närhet, med så många fina egenskaper och sidor som man absolut inte skulle vilja vara utan! Vilken lyx! Vilken lycka! Och vilken otrolig tacksamhet jag känner för dessa kvinnor och män!
Nej inte en dag ensam skulle jag vilja vara på denna öde ö... Någon timme, ja kanske men inte längre än så.

Inatt har regnet och blåsten jobbat på för fullt ute och då jag fortfarande sover med balkongdörren öppen har jag vaknat flera gånger, samtidigt som jag har funderat över när Sonen skulle komma tassande. Jag har satt ner foten gällande det här med att somna i min säng, främst för att jag sover i vardagsrummet och måste kunna fortsätta kvällen efter kl 20 men sedan måste vi bygga på Sonens självkänsla att han klarar av detta själv. Tro nu inte att hela kroppen fullkomligt skriker efter saknade i sängen när jag ska gå å lägga mig för det gör den. Fick jag välja och bestämma skulle jag ha båda mina barn i sängen med mig i mitten och hunden ovanför huvudet! För så är det, denna fysiska närhet blir jobbig att vänja sig av med. Sen är han ju alltid välkommen när som helst under natten, givetvis. Därför blev jag lite förvånad när han kom smygandes kl 07.24 i morse och han utbrister "nu är jag ju inte så där sovavidaretrött, mamma, kan vi inte bara ligga här och mysa lite?". Mysa är det bästa han vet! Fysisk närhet, kramar, kärlek det är min kille det!

Hösten har tagit över vardagen här i Östersund. På något sätt känns det inte så himla jobbigt denna höst. Varje år har jag ju lovat mig själv att denna höst är sista hösten i Jämtland men i år känns det annorlunda. Kan ha att göra med allt positivt som kommer att ske denna höst?! Kan ha att göra med hur otroligt bra jag mår i mig själv. Kan ha att göra med att mina barn kommer att få en vardag som är mindre "hattig".
Det är två stora saker som jag verkligen ser fram emot, en resa till Tyskland för att fira och gå på fest med säkert 15.000 andra människor. En vecka efter detta står nästa stora sak på agendan, en flytt till större boende med eget sovrum, två badrum, en uteplats och allt ska bli vårt hem! Jag har tänkt mycket på hur jag vill ha det i mitt nya hem, vad är egentligen jag?! Som hemmet ser ut idag är det en massa hopplock ifrån andras hem, möbler som jag har fått för att kunna få till ett drägligt boende för barnen, så vad hur är det egentligen tänkt att mitt hem ska se ut? Hmmm... Mycket lutar ju mot det vita då det är enklast att matcha med, slänga in någon färgchock mitt upp i allt och så... Kan funka... Men jag som människa... Är jag vit??? Ja ja jag vet att jag är "vit" men i mitt sätt att klä mig är jag ju allt annat än vit... Där handlar det ju mycket om starka färger så som rosa, limegrönt, orange... Hmm... Ja jag kanske får agera den där färgchocken i mitt eget hem och så får hemmet vara lite mer neutralt...

Frågorna är många och det snurrar mer än vanligt i kropp och själ men det är ett bra snurrande...
Jag är lycklig!