Spot a difference?!

Jag var till frissan i fredags...

Alltid lika roligt då jag har världens bästa frisör, som förövrigt är den tidigare ägaren till huset/gården som jag bor på/i nu...

Jag har sagt det tidigare att jag inte är en ägare av en större spegel, har bara badrumsspegeln samt en liten liten hallspegel så hur jag ser ut i kroppen det är jag (lyckligt) ovetande om tills jag hamnar framför en större spegel, typ omklädningsrum i någon butik, något som sällan händer eller som i fredags hos frissan!

Det blir en smärre chock varje gång... Har ofta på mig ett par favvo jeans som jag förra hösten inte kom i... Kunde inte ens knäppa knappen och nu måste jag ha skärp för att inte tappa dom...

En vän till mig, sa förut i veckan att dessa byxor satt riktigt dåligt på mig då dom är alldeles för stora och pösiga...

Hmmm... Tänkte jag... Det kan ju inte stämma riktigt...

Tog fram ett par byxor som jag verkligen har "suktat" efter sedan jag fick hem dom... Ett par Lundhags-byxor, som iof är jäääättte för långa men jag har verkligen velat ha dom!

Kunde när jag fick dom få igen knappen men att sitta i dom var liksom inte att tänka på...

Hmm.... Nu behövde jag inte ens öppna knappen på byxorna för att då på dom!

Shit va?!

Rumpa... vart faan är min ruuuuummmmppppaaaaaaaaaaaaa?!?!?!?!?! Eller lagårdsdörr, kalla den vad du vill....

Nu är byxorna förstora i stället!

Ja men i alla fall var jag till frissan, som sagt, i fredags och efter brukar jag ta ett kort på frisyren och skicka till min mamma eller bästaste vännen som finns på jorden då jag aldrig brukar ha samma frisyr två gånger... Eller färger heller för den delen...

Så jag gjorde som jag brukar, tog ett kort, skickade det och la sedan ut det på Fejjan...

Samtidigt gick jag igenom mina bilder som jag har där och fick en smärre chock när jag såg skillnaden på mig själv...

Denna bild är sedan våren 2010...

Fotot: Privat våren 2010

Detta kort är taget i fredags...

Foto: Privat 2011-01-28

Så här blev det efter att min bästaste vän gjorde om det till svartvitt...

Foto: Privat 2011-01-28

Spot a difference?!

Mu för nu ;)

Helen Sjöholm - Ärlighet

Robyn - Dancing On My Own

Ääääntligen som Gert Fylking skulle ha sagt...

Äääääntligen!!!!!!

Vårt hus ligger ute på Hemnet så nu är bollarna verkligen i rullning, men shit vad jag har/får ta emot mycket skit i och med detta nu!

Vill bara påminna "nära och kära" (yeah right) att vi har två underbara barn som "någon" måste ta hand om... Hmm... Det känns nästan som att vissa väljer att "glömma" det, får det att låta som att det skulle vara så himla enkelt för mig att "bara komma ner till huset" för att se hur det går med renoveringen eller för att säga hej...

Varför ska jag komma ner till ett hus som jag har blivit dumpad i?!

Varför ska jag ta med mina barn ner till ett hus som just nu bara består av en massa dåliga minnen och krossade drömmar?!

Och sist men inte minst, varför ska jag åka ner till ett hus och träffa folk som bevisligen inte vill ha någonting med mig att göra?!

Ett litet tips här bara... JAG KOMMER ALLTID ATT VARA MAMMA TILL MINA BARN och gissa vem som står mina barn närmast?! Jo JAG och barnens pappa!!!!!

Så huuur tror ni att barnen reagerar om någon behandlar deras MAMMA eller PAPPA illa?!?!?!

Nej, jag vet inte, men helt genomtänkt handlande kan det ju knappast vara...

Pratade med en man i Göteborg idag, en man som jag hyser stor respekt för, som ligger mig varmt om hjärtat, han har också blivit lämnad efter många många års äktenskap och som nu ska ut i "dating-svängen" igen och jag ler med hela ansiktet när han berättar detta för mig!

Jag blir varm i hjärtat då jag vet hur han har mått under denna tid som har gått sedan hans separation och skilsmässa!

Det är dit jag också vill komma men inte NU!!!

Var iväg och pratade med en kvinna på familjerådgivningen idag och hon berättade för mig att hennes erfarenhet sa att för att helt komma över en separation tar det minst tre år...

Själv har jag varit inställd på att ta mig igenom alla årets årstider innan jag kommer att känna mig redo/mogen/sugen, kalla det vad du vill, för att inleda någonting nytt.

Men jag märker ju att jag "ser" på män idag på ett helt annat sätt än vad jag har gjort innan och det känns ganska härligt...

Att inte tveka inför ögonkontakt, eller att faktiskt "våga" hålla kvar denna ögonkontakt någon sekund längre än tidigare... Få ett litet leende av någon så där i kön på ICA MAXI eller nått, det är roligt, härligt :)

Nej, som en annan vän i Göteborg sa: "Mimmi... Se till att gå på många husvisningar nu, för inte faan köper man det första huset man tittar på..." sedan gav han mig en kram och log ett sånt där pillimariskt litet leende... *ler*

Så visst ska jag på visningar...

Jag och min bästa vän har diskuterat det här med "hustyper"...

Hmm...

Hur högt slår en sutterängvilla?!

Eller en enplansvilla?!

Sjöutsikt?!

Balkong?!

Liten stuga vid fjällgränsen?!

Havsutsikt?!

Ja ni ser... Det finns mycket att fundera över :)

Mu för nu

Mary J. Blige - No More Drama

För er som bor i Sthlm eller har vägarna förbi...

... vill jag bara tipsa om denna mässa som är helgen den 29-30 januari i Nacka Factory...

Detta skulle verkligen vara häftigt att besöka, oavsett om man går i "giftastankar" eller inte...

Trevlig helg på er där ute för nu packar jag ihop mig, barnen och hunden och drar till Åre...

Mu för nu :)

Jag skäms...

Alltså... Hmm.... Usch vad jag skäms idag...

Världens bästa mamma och momma fyller år idag och jag hade helt glömt bort det!
Tack Facebook för räddningen...

Å som jag skäms över detta!
Jag pratade med mamma igår kväll och när vi avslutade samtalet så sa hon: "ja men då hörs vi imorgon då da kanske?!"... "Ehh" svarade jag, "Jooo kanske...."
"Ja eller någon annan dag framöver", svarade mamma sedan och jag hörde verkligen att hon lät besviken och jag blev sittande och funderade över varför hon lät så besviken.... Nu vet jag!

Människan fyller ju år idag!

Klart som korvspad att vi ska höras idag, fattas bara!!!!

Såååå idag gratulerar vi alltså mamma Cina på födelsedagen!

STORT GRATTIS TILL DIG VÄRLDENS BÄSTA MAMMA OCH MOMMA

Städa plocka städa plocka...

Dagen idag har handlat om prioriteringar!
Jag har prioriterat bort mina studier och prioriterat att få till huset som pappan till mina barn bor i, inför försäljning...

Det kändes verkligen jätte konstigt att städa i ett hem som jag inte har bott i på över 4 månader, jag ställde mig frågan om varför jag gör detta hela tiden och svaret blir kort och gott: för mina barn!

Självklart gör jag detta för mina barn!

Jag är långt ifrån klar, ska iväg imorgon oxå och mest troligt även på fredag, sedan kommer det andra som "tar över" och pappan till mina barn har nu klart och tydligt talat om för mig att jag inte får vara i huset om han är hemma... Kul kille, liksom...

Det gör så fruktansvärt ont att vara i detta hus... Så många känslor som kommer upp till ytan och jag är extra känslig nu sedan den ofattbara förlusten som jag upplevde i helgen, något som jag inte kommer att förstå fullt ut förrän jag är på plats i Stockholm och ska träffa farmor...

Luften gick ur mig totalt när jag väl kom hem på eftermiddagen men efter att ha hämtat mina älskade barn på fritids, lagat middag som blev så där, valde jag att fortsätta i samma tempo som jag gjort under dagen...

Såååå jag tog och möblerade om barnens rum :)

Det blev riktigt bra!
Mycket nöjd med min insatts samt att jag insåg hur otroligt stark min "lilla" 9 åring till dotter är.

Vi hjälptes åt med att lyfta upp en stor, tjock och tung matta uppför trappen och hon tog den hur lätt och smidigt som helst :) Det är mammas tjej det!!!

På tal om styrka... Körde 1 mil på Crosstrainern i morse igen... á 35 minuter, bra jobbat!!!

Nu hoppas jag på en god natts sömn för det har det varit en brist på sista dagarna... I helgen sov jag konstigt nog bra, med tanke på vad vi gick igenom med farfar, det är fruktansvärt att sitta så långt bort och bara vänta på att få besked via telefonen, utan att kunna göra någonting, men säkert hade det att göra med att man var fullständigt utmattad när man väl gick och lade sig eller nått... Det är ju nu som tankarna har börjat komma och sorgen...

Trött tjej ikväll...

Mu för nu

Jag tror att jag börjar och landa...

Jo men faktiskt...

Det känns lite så, att jag har börjat att landa i tillvaron lite.

Inte när jag tänker på det som hände i helgen med farfar men med "vardagen" och mitt och mina barns liv...

Är så sjukt less på att ta emot skit ifrån flera håll, jag träffar "folk" som har hört en det ena en det andra, telefonen ringer och jag får höra att "den" har sagt si och "den" har sagt så...

Men vet "ni"... Jag orkar inte mer nu!
Jag tog ett beslut förut idag, ett beslut som kommer att påverka min och barnens framtid, vad beslutet innebär det tänker jag inte berätta men för mig känns det rätt! Såååå rätt!!!!

När det kommer till mig själv och hur jag mår kan jag väl erkänna (ja inte högt om någon trodde det...) att jag är nog på den där tunna tunna tråden och balanserar nu...

Men jag är medveten om tråden denna gång och jag vet vad jag ska passa mig för och vad jag ska göra för att tråden ska växa i grovlek och styrka!
Motion är en sån grej för mig, har jag insett...

Ställde mig för första gången sedan i oktober på min crosstrainer igår och "tog det lungt" eftersom det var så länge sedan jag tränade på den...

1 mil på 38 minuter blev det... Ganska nöjd faktiskt!

Men jag ser ju på mina "små omedvetna handlingar" (Läs: stor klädhög utanför en garderob som jag tydligen var tvungen att organisera i kväll efter att jag hade gjort det samma med barnens kläder innan...) att tråden är hyfsat tunn...
Hmmm...

På crosstrainern igen och imorgon ska jag starta dagen med en lång promenad efter att mina hjärtan har åkt till skolan... Det är grejjer det :)

Begravningsdatum är nu bestämt så det blir en resa ner till Sthlm om ca två veckor...

Japp så är det och så blir det...

Slut för nu...

Den nya stjärnan är funnen...

Igår när jag och barnen gick ut med hunden på promenad för att leta efter farfars stjärna regnade det och var otroligt molnigt så det gick inte att hitta någon ny stjärna...
Men ikväll gjorde vi ett nytt försök och det första vi såg när vi gick ut var en stjärna som blinkade och blinkade, enligt sonen var det farfar som vinkade och vinkade...
Jag blev lite varmare i hjärtat av att veta att det var farfars stjärna, för jag väljer att tro bestämt på vad sonen säger!

Tankarna och känslorna är uppe ena sekunden och nere andra sekunden vilket gör dagen väldigt lång...
Men det är en ny dag i morgon och den kommer att bli bra!

Ställer mig dock frågan: hur mycket mer ska en person klara av att hantera?!

Jag har sagt det förr, innan allt detta är klart kommer jag se ut som ett bältdjur med tanke på hur mycket skit som jag drabbas av...

En ny stjärna tändes i morse på himlen...

Tidigt i morse tändes en ny stjärna på himlen...

Min lilla lilla klan har nu blivit mycket mindre...

Innan denna helg startades var vi fyra stycken i min familj med vårt ovanliga efternamn, nu är vi bara tre...
Min älskade farfar som hastigt blev sjuk i fredags tog sitt sista andetag nu på morgonen, detta gör ont!
Åter igen ställer jag mig frågan vad jag gör här... Men ett så stort avstånd till mina nära och kära...

En enorm tröst för mig som sitter här har ändå varit informationen som jag har fått ifrån min pappa, som har berättat om vilka otroliga människor det är som arbetar på sjukhuset där min farfar fick avsluta sitt långa, händelserika liv.

Nu när mörkret faller ska jag och barnen ta med hunden på en promenad, en promenad som skiljer sig från alla andra promenader som vi tar tillsammans... Vi ska leta efter farfars stjärna, för den finns där uppe, det lovar jag dig mamma, säger sonen till mig gång på gång...

Niklas Strömstedt - Sista morgonen

Det hände nått på natten och på morgonen var allting förbi...

Så talande...

Here we go again....

Faan...

Jag har ikväll haft besök av pappan till mina barn och återigen fylls ögonen med tårar och barnen frågar om jag är ledsen, så ledsen att det kommer tårar och jag får återigen svara ja på deras frågor. Insikten av att det inte blir mer än så här gör ont, framför allt när den andra parten inte kan/vill kommunicera!

Jag tycker verkligen att jag gör allt för att få en fungerande relation, att vi ska kunna prata om ditt och datt på ett "naturligt" sätt men när man blir ignorerad, när någon stoppar huvudet i sanden då är det svårt!

Jag har gjort ett medvetet val att bo kvar här i Jämtland för att mina barn ska ha närheten till sin pappa, däremot är det inte sagt att jag inte har haft möjligheten till att ta med mig barnen och flytta.
Jag har den rätten på min sida, en rätt som jag har valt medvetet att inte utnyttja!

Jag vill att när den dagen kommer inför en eventuell flytt ska det vara ett gemensamt beslut taget av mig och barnen, pappan till barnen har sagt vid ett flertal tillfällen att han inte tänker sätta käppar i hjulet för mig om barnen vill flytta med mig, detta är något som jag verkligen hoppas och vill tro på att han kommer att hålla fast vid. Samtidigt vet jag att om barnen inte skulle vara med på detta flyttar jag mig inte en meter! Utan mina barn är jag inte hel!

Mitt beteende rörande försäljningen av huset blir ifrågasatt, varför är inte jag i huset och hjälper till och snickrar?
Det förväntas av mig att jag ska hjälpa till att visningsstäda detta hus inför kommande visningar...
Men vänta lite nu... Det är ju jag som har bett om hjälp att slutföra alla projekt i så många år, okej det är jag som har dragit igång alla projekt, det tänker jag inte förneka men jag har verkligen tjatat för att få hjälp.
Jag är 1.57cm lång, jag kan inte stå på en stege samtidigt som jag försöker sätta upp fönsterfoder med både vattenpass och spikpistol själv, det är liksom inte fysiskt möjligt hur gärna jag än skulle vilja.
Och är det så svårt att förstå vilket helvete jag går igenom varje gång jag måste besöka detta hus utav en eller annan anledning?
Detta hus representerar så många krossade drömmar både för mig men även för mina barn!

Och ska jag nu förväntas komma ner till detta hus som jag inte har bott i på lite drygt 4 månader och städa?!?!?!

Jag fick ingen hjälp av pappan till mina barn när jag flyttstädade detta hus som jag bor i nu... Jag har inte fått någon hjälp med att få till det så att det blir beboeligt i detta hus av pappan till mina barn annat än bärhjälp av möbler...
Men av mig förväntas det att jag ska ställa upp och göra detta, utan tvekan, för att det är mitt hus oxå?!
Men alltså förstå mig rätt nu...
Detta är inte mitt beslut.
Ikväll fick jag höra att det säkert hade varit jag som skulle ha tagit detta beslut om ett eller ett par år, och ja så kan det säkert ha blivit, men det kommer vi ju aldrig få veta nu eftersom att detta beslut är taget och det är inte taget utav mig och om det är detta det handlar om, om vem som hinner göra slut på en familj först ja då måste jag få ifrågasätta de bakomliggande motiven eller går tankarna verkligen så när man har familj och barn tillsammans?!

Jag hade inte kämpat färdigt för denna familj, det har jag sagt många gånger tidigare så jag förstår inte riktigt varför jag hela tiden måste försvara mig i detta.
Detta är inte mitt beslut, jag tror att om detta hade varit mitt beslut hade jag kanske gjort det på ett annat sätt...
Och åter igen handlar det om att äga sitt beslut och stå bakom sitt beteende och faktiskt leva med konsekvenserna av sitt handlande...

Jag tänker inte ta på mig rollen som "boven i dramat" för det är inte min roll att ha...

Detta är (återigen) min sida av vad som har hänt och jag misstänker att den andra parten inte håller med om det jag skriver, men detta är min upplevelse, bara min och ja jag är fruktansvärt sårad och besviken hur detta har gått till, både på pappan till mina barn men även hur andra i hans närhet har valt att hantera denna situation!

Och jag säger det igen (som jag har sagt sååå många gånger förr):
Prata prata prata prata prata prata prata....

Jo just det..

bara ett litet snabbt inlägg till innan jag ska hämta barnen, ja skolarbete har jag då rakt inte sysslat med trots att jag sa att jag skulle men telefonen ringde och jag har fått skratta!

Jo men det jag ville komma till var detta:
Vad är det för fel på dagens Aladdin askar?!

Fick en ask för någon vecka sedan och ja, alltså jag är ett STORT fan av choklad, men vad faan har hänt med denna ask?!?!?!
Inte nog med att dom har lagt till en extra bit med det där äckliga körsbäret, själva chokladen är det ju ngt med...
Eller händer det något med smaklökarna när man fyller trettiofem år?!
För att det händer något med människan när de fyller trettio år det är tydligt, något som jag fick uppleva genom telefonen nu på eftermiddagen då min bästa vän var i en affär och skulle köpa grädde... Vispgrädde och hon PRUTAR PÅ GRÄDDEN för att datumet går ut imorgon?!
*moahhaaaaaa*
Men alltså FATTA!!!! HON PRUTAR PÅ GRÄDDE!!!!
Helvete :D
7kr billigare fick hon grädden för!
Ja jag blir stum av beundran över vad denna kvinna tar sig för!

Så då var detta inlägg klart då... *ler*

"Vågavägraätamammasfrukost" start på dagen...

Jaha... Då var man 82.5 högskolepoäng rikare!

Härligt!
Jag borde vara både stolt, nöjd och sprudlande glad över detta men jag orkar inte...
Är så sjukt trött så jag går omkring och mår illa hela tiden, blöder näsblod lite titt som tätt, försöker göra listor i mitt huvud på alla måsten...

Tänk om man kunde få eliminera alla måsten för en månad, hur underbart skulle inte det vara?!
Orsaken till dagens sinnestillstånd kan vara den otroligt dåliga starten på dagen idag...
Har två super trötta barn som inte ville göra någonting alls idag och allra helst "rätt" och i "rätt ordning"...
Men egentligen... Vem är jag och komma här och säga vad som är "rätt" och i "rätt ordning" för det är ju inte så att jag har några småbarn längre utan tänkande, tyckande (mycket tyckande), självgående små individer...
Så en av dessa tänkande, tyckande, självgående individen åkte idag upp på skolan utan frukost i magen...
Han tog ett eget beslut och det var "vågavägraätamammasfrukost"...
Faan vad dåligt samvete jag hade när jag åkte upp på skolan men samtidigt kände jag att han kommer ju inte att svälta ihjäl på grund av detta och kanske kanske (lever på hoppet) lär han sig något av detta...
Följde dock med till skolan och talade om för båda lärarna att han inte hade något i magen samt att det låg ett äpple i ryggan...

Men alltså det är så sjuuukt trist att behöva starta dagen med bråk, som tur var/är det inte så ofta som vi bråkar på morgonen och egentligen skulle jag ha kunnat räkna ut med knäskålarna att det skulle bli tjafs idag...
Andra dagen på skolan, tröttheten har slagit in som en slägga, vi glömde lägga fram kläder på kvällen, vilket gör att ett moment som vanligtvis inte finns på morgonen infinner sig, jag hade valt att inte tända ljus i köket utan hade vanliga kökslampan på, ajabaja!

Ja som ni ser finns det ju en hel del orsaker till detta bråk men jag blir såååå less och såååå trött på att behöva bråka för ingen av oss mår ju bättre utav det...

Annars har dagen rullat på bra, tycker jag, hittills...
Har varit på skolan och redovisat min/vårt grupparbete, där vi har gjort en kvalitativ rapport, vi byggde vår rapport på denna frågeställning:
" Finns det skillnader i uppfattningen om riskförebyggande arbete på förskolorna X och Y i Östersunds kommun"...
Vet väl inte om jag blev så där super nöjd med min egen insats i redovisningen men mina övriga två gruppmedlemmars insats var strålande, enligt min mening!
Fick mig även en härlig nack- och axelmassage i en av pauserna, något som jag verkligen behövde då jag går omkring med värk jämt jämt jämt...

Nu ska jag egentligen börja skriva ett individuellt Pm som ska vara en "fortsättning" eller referera till vårt grupparbete men finner det otroligt mycket roligare att sitta här och skriva istället... Fasikens!

Nej detta håller inte!
På litteraturen bara och så kör vi...

Mu för nu

OBS! Ömtåligt... Hanteras varsamt...

Jag skulle kunna tänka mig att gå omkring med en klisterlapp i pannan där det står
"OBS! Ömtålig!!! Hanteras varsamt!"...
Är hyfsat "svajjig" igen... Känslomässigt...

Känner en oro inför framtiden som är jobbig och tung, har ju haft en vardag med mina barn i så många år utan pappan till barnen (mer eller mindre...) har dukat middagsbordet till tre personer inte fyra i säkert 3 år så för mig och barnen är det egentligen ingen större skillnad, i vardagen, alltså...
Men nu, då förväntas det av mig att jag ska sätta mina egna känslor och behov åt sidan och låta pappan till barnen att klampa in och "ta över" en del av vår vardag?!
I min lilla egocentriska värld känns detta bara fel men samtidigt hör jag mig själv säga till mina älskade barn, " det är klart ni ska vara/sova hos pappa!"...
Men innerst inne vill jag inte!
Jag vill inte vara utan mina barn en minut!
Självklart förstår jag att pappan till barnen känner lika men det gör inte mindre ont i mitt hjärta!

Detta gör ont! Jag gråter när jag tror att ingen ser eller hör, jag gömmer mig i min musik, min musik som jag har längtat så efter men inte riktigt förstått vad jag har saknat.

Allt börjar bli verkligt nu!
Om bara några få veckor ska vårt hus säljas... Det får mig att gråta...
Om bara några månader ska mina barn gå igenom en flytt till då pappan till mina barn behöver nytt boende... Det får mig att gråta...
Saknaden efter mina kära blir allt mer påtaglig... Det får mig att gråta...
Det är mycket som får mig att gråta just nu...

Men samtidigt är det mer som får mig till att skratta.
Som när jag får höra att "man" kan förväxla huvudvärkstabletter med laxermedel...
Eller hur jag i min helt galna fantasi ser hur min bästa vän i morgon ska ta första ridlektionen och har lyckats "prata till sig" en plats i en hyfsat avancerad grupp...
Eller hur sonen blir överlycklig över hur högt just den fisen lät i just det rummet...
Eller när jag får göra mina otroligt dåliga imitationer på Nilecity, eller får höra dom av andra i min närhet...

Och jag blir varm i hjärtat när mina barn spontant släpper allt de håller på med och kommer till mig och slår armarna runt mig och säger: "Jag älskar dig!"...
Eller när jag går in till mina barn på kvällen och stoppar om dom när de sover, böjer mig ner och ger dom en lätt puss på kinden, andas in deras alldeles egen lukt och man får en sömnig kram tillbaka...
Eller när jag ser min son hålla en annan mans hand under en promenad...
Då vet jag ju innerst inne att detta kommer att gå bra!
Det kommer att ordna sig...
Jag kommer inte att vara ensam med alla beslut som hör vardagen till, jag kommer inte att ha så här långt till mina nära och kära som jag har nu, men jag hoppas vid Universum att jag kommer att få fortsätta att höra imitationer på Nilecity, bra som dåliga, jag hoppas mina barn alltid kommer att vara så trygga med sig själva som jag upplever att de, trots allt, är idag.

Det kommer att ordna sig, det är bara en "transportsträcka" just nu...
En transportsträcka mot bättre vetande, kärlek, ömhet, respekt, lycka och tro...

Mu...

Cyndi Lauper...

Courtney Love - Fly

Godismagens placering är nu funnen...

Igår kväll "vaknade" sonen som vanligt, eller han vaknade och vaknade han är så långt ifrån vaken han kan komma men han pratar, går och tittar på mig... Egentligen är han kissnödig, något som "syns" väldigt tydligt...
Men igår blev det i alla fall en diskussion då han var hungrig, men det var inte mat han var hungrig på för det var godis som denna lilla kropp krävde...
Sonen (6år) både visade och förklarade vart och hur det kändes i godismagen...
Så här förklarade han den otroliga smärtan han upplevde där och då:
"Godiset hoppar i magen och om det inte finns godis i godismagen är det inget som hoppar och då gör det ooooooooooonnnnnnnnnttttt"...
Hmm... Godismagens placering är alltså funnen så nu behöver jag inte undra längre om vart den sitter... Sitter på höger sida strax nedanför revbenen... Hmmm... Goooood to know, liksom...

Dagen idag har annars varit toppen!
Så himla härligt att kunna säga så!
Den har handlat mycket om skolan då jag och my Girls i min grupp har jobbat hårt hela dagen med vår rapport som vi ska skriva!

På eftermiddagen var det till att hämta barn från fritids, sedan fick vi sällskap av två härliga herrar ifrån en by far far away :)
Riktigt trevlig stund blev det och jag ser verkligen fram emot sommaren då jag och barnen ska åka och besöka denna by, något som vi lovade dyrt och heligt!
Gooo fika hade de med sig också så idag blev det lite omvänd ordning med middag vs fika, men vad gör det egentligen?
Känner att det snart är dags för en middag UNDER bordet igen...
Har gjort så någon gång när vardagen bara känns alldeles för tråkig... Dukat och serverat middagen under bordet i stället, eller så kanske vi ska ta och sova ihop alla tre någon natt bara för att vi kan?!
Eller varför inte, ha picknick i vardagsrummet?

Sedan har jag (som vanligt) pratat i telefonen men några vänner...
Min bästa vän har bestämt sig för att ta upp ridningen igen... *skrattar*
Ja alltså VÄNNEN!!!! Du vet att jag älskar dig, men jag kan inte låta bli att skratta för jag vet ju allt för väl hur det gick sist du tog ett beslut för att börja med något...
Hmm... Du är bara så BÄST!!!!
Snacka om en människa som förgyller min dag! Varje dag!

Nehe... Packar nog ihop för ikväll, hoppas på bättre sömn inatt för de sista nätterna har jag drömt så mycket konstigt att jag har vaknat och inte kunnat somna om...
Många tankar och känslor i huvudet nu... På gott och ont!
Gillar att bli uppvaktad för att jag är jag, att jag är kvinna å allt sånt men det blir lite konstigt när det är någon som man har känt länge som står för uppvaktandet...
Har sagt det tidigare, har svårt att se män (inte alla dock *harkel*) som annat än som vänner...

Mu för nu

En liten parantes så här innan jag tar min geléklump och lägger mig...

Alltså det slog mig just...

Jag blir mindre i storlek som människa men det känns som att mitt hjärta växer...
Hmm... Hur går detta ihop?

Tåls att fundera vidare på...

Mu för nu...

Mitt hjärta mår lite bättre...

Jo men så är det...
Mitt hjärta mår lite, eller inte så lite bättre heller för den delen, när jag har mina barn hos mig.
Idag har vi varit med varandra precis heeela dagen!!!! Najs!
Vi drog iväg efter lunch för att åka skridskor och fick där sällskap av världens bästa Nisse med söner!
Härliga tider!
Vi hade verkligen super kul och trots att det inte finns några sarger får man tydligen tacklas ändå... hmmm... Någon gång när denna Nisse på (minst) två meter minst anar det ska jag minsann sätta in en attack... En attack som han sent kommer att glömma... För som det är nu har jag ju absolut inte en chans, ja men alltså tro mig jag gjorde mina tappra försök till att få omkull karl men fick mest ett leende eller ett fnys tillbaka... *skrattar*
Ja och ipps vipps blev det middag hemma hos denna underbara familj.
Fattar ni vad detta betyder?!
Jag har inte behövt laga middag en enda gång än detta år!!!!
Har levt på stekt rostbröd med brieost eller lax och gravlaxsås hela helgen :)
Innan middagen åkte jag och deras minsta son hem till mig för att hämta Doris, Doris som förövrigt står väldigt högt i kurs hos denna familj, vilket gör mig lycklig!

Efter middagen var det bara till att ta med sig två trötta, svettiga, mätta barn hem för att muta dom in i duschen, för att sedan muta dom uuurrr duschen, lite mys i soffan innan läggdags...
Det tog cirka 1.5 timmar så kom en mindre vaken liten kille ner till mig och sa att han inte kunde soooooooooooova.... Mammmmmmmmmmmmaaaaaaaa jag kan inte sooooooooovvvvvvvvvvaaaa...
Yeah... Right...
Så nu ligger liten kille under favvofilten i soffan med Doris... Sover hur gott som helst, ska bli spännande att lyfta upp denna geléklump upp för trappen om en stund...
Men först ska jag diska!
Och som jag ska njuta av att diska!!!
Världens bästa ägare till huset jag bor i har idag fixat och trixat så nu jäklar i min lilla låda har jag fungerande avlopp både uppe och nere! *lycklig*
Ska sedan ta min lilla geléklump och gå och lägga mig för att njuta av att vara två i sängen igen!
Njuta av att få hans "små" varma fötter emot mitt lår, eller vakna till lite i natt av att han lägger armen om mig och andas i nacken på mig, det DET är lycka det!!!

Foto: Privat... 5 minuter efter att sonen sa att han inte kunde sova....

Bra dag idag, bästa på detta år, lägger in en beställning till detta underbara Universum som vi är medborgare av, om fler sånna här dagar tack!

Mu för nu ;)

Första helgen på det nya året...

Ok, första helgen på det nya året blev inte så där bländande som jag hade hoppats.
Helgens tema har verkligen varit SKIT... *ler*
Stoppet i avloppet som upptäcktes dagen innan julaftonen kvarstod så jag har haft den stora äran att träffa herr Slam-man två gånger denna helg...
Men nu, nuuuuu ska det minsann fungera.
Jag och mannen som äger huset satt i lördagskväll länge länge och försökte fixa detta stopp själva med hjälp av diverse saker...
Kanske man skulle skita i att fortsätta utbildningen och hoppa på en slambil...
Träffa människor i nöd lite mer direkt blir det ju då *skrattar åt mina egna dåliga skämt*

Tanken var att mina älskade underbara saknade barn skulle komma till sin underbara älskade mamma igår kväll men då stoppet inte var åtgärdat fick de sova ytterligare en natt med sin pappa, något som jag tycker är bra med tanke på hur lite tid de får spendera i huset som snart ska säljas.
Detta har ju varit deras hem och de måste också få möjligheten till att säga adjö och kanske sörja detta på sitt sätt... (Japp där kom klumpen i halsen och tårarna...)
Men i alla fall så dök två uppspelta, kramsjuka, hungriga barn upp här hos mig nu imorse istället!

Vi blev så till oss allihopa så efter en ordentlig grötfrukost ställde vi oss i en klunga (ja vi är bara tre men det kändes som fler, främst eftersom jag stod i mitten...) och dansade "trycka" som sonen har döpt om tryckare till...
Så himla mysigt!
Händer och armar överallt och jag känner mig vansinnigt älskad, saknad!
Så stod vi länge!
Kände hur saknaden i kroppen fylldes av kärleken igen!
Jag är inte hel utan mina barn! I'm a real mess utan dom!
Måste hitta ett "substitut" när barnen är med sin pappa, eller så får jag helt sonika packa en väska och åka bort.

Kvällen igår avslutades i alla fall med en otroligt god middag hemma hos några av dom bästa!
Blev upp hämtad i en stor svart bil, blev serverad en otroligt god vintoddy, otroligt god mat, fick prata en massa om hur min framtid kommer att bli men även höra deras ideér om deras framtida planer.
Fick åka den stora svarta bilen hem igen, ringde upp min vän som jag inte pratat med i år, en vän som var så trött att han knappt orkade svara på tilltal *ler*....
Själv satt jag oxå och gäspade och tänkte att: tjohoooo ikväll kommer jag i säng innan midnatt...
Jo men tjena...
Youtube here I come, säger jag bara.

Nej nu ska jag ta med mina små hjärtan till närmsta skridskobana och så ska de få åka av sig lite.
Själv hade jag ju tänkt att köpa egna skridskor men då ekonomin inte riktigt tillåter det får jag gott stå vid sidan och titta på...
Life's a bitch...

Mu för nu...

Foo Fighters - Best Of You

Jag tänker...

Jag tänker mycket idag...
Jag lyssnar på otroligt mycket musik, jag har tänt en massa ljus, har haft hit slambilen med tillhörande slam-man, har en ägare till huset som snart sliter sitt hår då vi inte får till det här med mitt avlopp...

Men samtidigt drar mina tankar mig tillbaka ett år i tiden och jag känner att sorgen kommer över mig.
En annan typ av sorg än den som har med mitt alldeles egna struliga liv just nu.
Jag tänker på min vän, min vän som gick bort natten till skärtorsdagen 2010...

Det var nu för ett år sedan som hon "bara" skulle tillbaka på en rutinkontroll för att "checka-av" att allt elände och skit som funnits i hennes kropp var borta.
Nu var det inte så, nu blev det inte så utan bara några veckor senare var HON borta!
Detta gör ont! Så inåt helvete ont!
Jag blir ledsen, gråter lite för att jag känner smärta, en smärta som jag hoppas vid Gud att jag eller mina barn aldrig aldrig kommer att behöva uppleva!

Jag tänker på dig Pernilla, jag undrar hur du har det.
Jag undrar hur din Peter har det, jag undrar hur din lilla Stella har det!

Ens egen dödlighet blir så påtaglig när någon som är född samma år går bort, egoistiskt kanske att tänka och känna så men det är ju så jag känner.

Jag är så trött på allt som har med mitt eget liv att göra just nu, har ingen klarhet i någonting, ständigt beroende av vad andra människor är på för humör, känslan av att man inte blir respekterad eller att man inte är värd någonting finns med mig hela tiden.
Har stora problem med att vissa människor/viss människa inte kan ta på sig och ÄGA ETT BESLUT eller MISSTAG och sedan LEVA MED KONSEKVENSERNA!
Blir bemött med ilska, en ilska som jag inte tycker att jag förtjänar.
Samtidigt som en otrolig iver brinner i kroppen inför vad som komma skall...
Vill vara minst 1.5 år bort i tiden, känner att tiden fram till första delmålet kommer att bli otroligt tuff, vet inte om jag klarar av detta själv längre.
Vissa dagar kan jag känna mig så fruktansvärt utlämnad och ensam vilket gör att jag ständigt ställer mig frågan om det är värt allt detta för att bo kvar här i Jämtland.

Känner att jag saknar någon att krama, någon som kramar mig tillbaka... Saknar sällskapet i soffan på kvällarna, vill kunna krypa ihop och få känna mig liten i någon annans famn, vill känna tryggheten i att ha någon brevid mig, att allt inte bara ska ligga på mina axlar hela tiden.

Denna första dag på året går kanske inte i dom gladaste färgerna i alla fall...

You Lost Me...

Romeo och Julia

Hade en jätte trevlig kväll igår tillsammans med mina gamla grannar på gatan där jag tidigare bodde.
Trodde jag skulle ta en promenad med Doris hem när kvällen led mot sitt slut men mannen i familjen var kvällens chaufför så det blev bil hela vägen hem och tur var väl det, misstänker att vägen hem hade blivit dubbelt så lång annars.

Startade årets första dag med en välbehövlig sovmorgon, klev inte upp förrän 11.30, det är lyx det!

En timme eller något senare klädde jag på mig och tog hunden på en promenad i det otroligt vackra vädret. En promenad med ett syfte...
Hämta bilen...
Träffade på grannar även idag, fick mig en ordentlig pratstund som jag tror gjorde oss båda gott!
Att livet är i ständig förändring kommer inte som en nyhet för någon av oss, nu gäller det bara till att göra det bästa av situationen för oss alla.

Väl hemma hade de på gården som jag bor på skottat upp hela gården själva, jag som hade tänkt att det var en perfekt sysselsättning när man är lite så där småbakis...
Däremot såg vi hur mycket snö det var på min balkong inklusive antennen, något som faktiskt var tvunget att åtgärdas omgående...
Sagt och gjort, mannen/killen som äger gården tog några raska kliv fram till balkongen som är under, jo jag har tvååååå balkonger... Lyxigt va...
Jo men i alla fall... han tog några raska kliv, svingade det ena benet högt upp i luften och ipps vipps var han uppe på balkongen.
Själv stod jag under och fick ett infall och ropade högt: " Romeo Romeo werefore art thou Rome" och skrattade så jag höll på att kikna :D

Detta betyder att för de eventuella friare som kommer att besöka mig eller dottern, som har en längd på ca 1.90+ som denna man/kille är kommer utan problem kunna stå under min balkong med gitarr i högsta hug, ros i munnen och sjunga en liten serenad för att tydliggöra sin kärlek för mig eller min dotter....
Faan vad najs det skulle vara :)

Så ni ser jag lägger ribban högt för eventuella friare :)

Hoppas ni alla där ute fick uppleva ett bra slut och har haft en härlig första dag på bästa 2011!
Själv sitter jag framför Ivanhoe och kommer säkert gråta en skvätt... Gör jag varje gång...

Mu för nu :)