Jag tänker...

Jag tänker mycket idag...
Jag lyssnar på otroligt mycket musik, jag har tänt en massa ljus, har haft hit slambilen med tillhörande slam-man, har en ägare till huset som snart sliter sitt hår då vi inte får till det här med mitt avlopp...

Men samtidigt drar mina tankar mig tillbaka ett år i tiden och jag känner att sorgen kommer över mig.
En annan typ av sorg än den som har med mitt alldeles egna struliga liv just nu.
Jag tänker på min vän, min vän som gick bort natten till skärtorsdagen 2010...

Det var nu för ett år sedan som hon "bara" skulle tillbaka på en rutinkontroll för att "checka-av" att allt elände och skit som funnits i hennes kropp var borta.
Nu var det inte så, nu blev det inte så utan bara några veckor senare var HON borta!
Detta gör ont! Så inåt helvete ont!
Jag blir ledsen, gråter lite för att jag känner smärta, en smärta som jag hoppas vid Gud att jag eller mina barn aldrig aldrig kommer att behöva uppleva!

Jag tänker på dig Pernilla, jag undrar hur du har det.
Jag undrar hur din Peter har det, jag undrar hur din lilla Stella har det!

Ens egen dödlighet blir så påtaglig när någon som är född samma år går bort, egoistiskt kanske att tänka och känna så men det är ju så jag känner.

Jag är så trött på allt som har med mitt eget liv att göra just nu, har ingen klarhet i någonting, ständigt beroende av vad andra människor är på för humör, känslan av att man inte blir respekterad eller att man inte är värd någonting finns med mig hela tiden.
Har stora problem med att vissa människor/viss människa inte kan ta på sig och ÄGA ETT BESLUT eller MISSTAG och sedan LEVA MED KONSEKVENSERNA!
Blir bemött med ilska, en ilska som jag inte tycker att jag förtjänar.
Samtidigt som en otrolig iver brinner i kroppen inför vad som komma skall...
Vill vara minst 1.5 år bort i tiden, känner att tiden fram till första delmålet kommer att bli otroligt tuff, vet inte om jag klarar av detta själv längre.
Vissa dagar kan jag känna mig så fruktansvärt utlämnad och ensam vilket gör att jag ständigt ställer mig frågan om det är värt allt detta för att bo kvar här i Jämtland.

Känner att jag saknar någon att krama, någon som kramar mig tillbaka... Saknar sällskapet i soffan på kvällarna, vill kunna krypa ihop och få känna mig liten i någon annans famn, vill känna tryggheten i att ha någon brevid mig, att allt inte bara ska ligga på mina axlar hela tiden.

Denna första dag på året går kanske inte i dom gladaste färgerna i alla fall...