Jag är nere i underbara Kungsbacka och är omgiven av fyra stycken bångstyriga kattungar :)
Det är så fantastiskt att se hur de påminner väldigt mycket om "människor-barn", de leker och stojjar så det flyger saker omkring dom, de är högt å lågt, inne och ute och lever verkligen i nuet för att sedan falla ner på soffan, golvet, sängen i en hel hög då energin plötsligt tagit slut.
Fantastiskt.
De tar en power-napp och är på banan igen efter någon timme :)
Återigen gör jag en resa som kommer att få betydelse i framtiden.
Jag åstadkommer saker som jag har fått höra att jag inte kan klara av eller om vi vänder på det, det är inte alltid det talade ordet som gör intryck utan den känsla som du sänder ut.
Jag har väl kanske inte direkt fått höra att jag inte skulle kunna klara av att köra bil med släpvagn utan snarare fått det bemötandet... Eller fått kommentarer som: "jag fixar det där jag, jag som kan"... Och hör man en sak eller upplever/får känslan av att man är oduglig tillräckligt många gånger ja då börjar man ju att tro på det tillslut.
Ta det här med bilkörning till exempel.... Jag har inga problem med att köra bil långt men har heller aldrig "fått" möjligheten till att göra det tidigare.
Vaddå fått kanske någon undrar nu, det är väl bara att säga till så får väl även du köra.
Jo visst är det så men om man säger till och får svaret: Jag gillar inte att sitta på passagerarsidan eller jag känner mig inte trygg om någon annan kör, eller det är inga problem jag kan köra hela vägen jag... Då är det inte så himla lätt att "propsa" på att man ska köra...
Förstår ni hur jag menar?
Men det som har hänt nu, det som är skillnaden i mitt liv, är att jag omger mig nu med människor som ser potential i mig som människa mer än någonsin tidigare.
Jag har människor runt omkring mig som hejjar på mig istället för ser ner på mig och kommer med kommentarer: men inte kan väl du...
Nu säger människor i min närhet: Klart du fixar det där för du är ju Mimmi, för Mimmi är ingenting omöjligt!
Jag har som många andra en del "motton" som jag försöker leva efter här i livet och två utav dom är: "Problem är till för att lösas, se de som en möjlighet istället för en begränsning" och "Har du pratat med någon som kan göra något åt det?"
Resan ner hit till Bäst-kusten gick bra, den gick fantastiskt bra, jag startade tidigt på morgonen i lördags genom att (med lite hjälp av granndottern) koppla på en fullt lastad släpvagn för att sedan åka ner i hyfsat laglig fart till Dalsland.
Resan ner dit för mig blev på något sätt meditativ och var väldigt avslappnande, jag lyssnade på musik som jag vill höra på, jag sjöng (stundtals vrålade) med i låtarna som jag inte har lyssnat på på så länge och jag njöt!
Återigen kände jag mig längre och starkare när jag kom fram på kvällen, trött, huvudvärk men otroligt "in tune" med mina känslor/tankar/vilja och mitt inre!
Kan nog vara värt att ta fram måttstocken snart och mäta längden igen för jag känner mig som om jag skulle vara minst 1.70 lång vilket skulle innebära att jag har växt en hel del med tanke på att det står 1.57cm i passet ;)
Idag är jag i Kungsbacka och njuter i det stora gula huset, igår träffade jag en av mina nya vänner som bor här och det är så sjukt befriande att få skratta och skratta högt, riktigt högt, vi skrattade så att tårarna rann längst våra kinder! Fantastiskt och jag trivs, jag mår bra.
Självklart saknar jag mina underbara barn något fruktansvärt samt min lilla Dum-Doris men vet ni... Det känns mycket enklare nu när jag är här nere istället för att jag ska sitta hemma, ensam i det lilla röda huset och känna mig ensammast i hela världen.
Här omges jag av mina bästa och närmaste vänner och börjar se på framtiden med tillförsikt!
Detta kommer att bli bra, detta kommer att bli bäst för det är vi värda jag och mina barn!
Så det så!
Hejdåhejdå
