Många poletter har trillat på plats idag.
Konstigt att sånt kan komma till en när man minst anar.
Min tanke för framtiden har hela tiden inkluderat barnens pappa, trots att vi nu är skilda men poletten har trillat ner och min framtidsbild är inte delad med honom...
Det är flera saker som har blivit tydliga idag, saker som jag väljer att inte gå in på här, inte innan allt är klart i alla fall.
Men även en ofantlig saknad gör sig till känna dagar som dessa, en saknade efter att ha någon att dela detta med, att ha någon att sitta ner på kvällen och prata igenom saker och ting med, dagar som idag då man har varit i kontakt med myndigheter, blivit otrevligt bemött, varit lika otrevlig tillbaka och sedan fått prata med någon "högre upp" i hierarkin som tar på sig ärendet personligen för att få till det så bra som möjligt.
Men detta tar något så enormt på krafterna, man blir alldeles matt, tårarna kommer och med dom kommer även barnen springandes och undrar varför mamma gråter igen...
Jag undrar hur nyttigt detta kan vara för dom, att se mig så här ledsen som jag blir med jämna mellanrum. Kruxet är att jag kan inte hålla det inom mig hela tiden.
Både jag och barnen har jobbiga onsdagar då de ska lämna mig för att åka till sin pappa och vice versa, de sliter minst lika mycket när de ska lämna honom för att komma till mig men idag är det nog jag som har slitit mest ont över att de imorgon ska till sin pappa.
Jag blir inte arg längre utan mest ledsen över hur det har blivit, hur jag och barnen har blivit helt utan beslutanderätt, hur en människa helt hux flux kan bestämma sig för en sak utan att ta eller visa hänsyn till/för dem det berör.
Samtidigt har jag kommit så långt i detta att jag nu mer känner en otroligt stor känsla av likgiltighet när det handlar om pappan till mina barn, och när det har fått förbi ledsamheten och ilskan till att bli likgiltighet ja då är det riktigt illa.
Men om han bara hade kunnat sköta detta lite snyggare, varit lite mer omtänksam över hur situationen blev för oss alla då kanske vårat liv skulle se annorlunda ut idag, eller tänk om hans familj kanske hade kunnat plocka upp telefonen och fråga sina barnbarns mamma hur hon mår i allt och om kanske hon behövde hjälp med något för att underlätta för barnen, men nej som alltid väljer man att tysta ner allt, tiga ihjäl ett problem.
Hmm... ja det finns ju förstås många sätt att göra detta på men när det kommer till detta men att vara feg... Det är inte riktigt min grej, har aldrig varit och kommer aldrig att bli och det här med att tiga ihjäl ett problem eller en människa DET är fegt, jävligt fegt i min värld.
Och bara för att vara fullkomligt tydlig igen så kommer jag alltid att vara mina barns mamma oavsett hur man väljer att hantera detta...
Är trött, kan förklara "luddigheten" i detta inlägg men dagen har varit lång, varm och frustrerande på fler sätt än ett...
