Var på familjerätten med pappan till barnen igår och fick höra många bra saker ifrån "medlarna" om hur jag "tillåter" honom att ha barnen osv...
I min (kanske inskränkta) värld är det en självklarhet, barnens rättighet att de SKA ha tillgång till både mamma och pappa, tydligen delar jag inte den uppfattningen med så många andra kvinnor som har blivit dumpade av sina barns pappa.
Kruxet är bara att jag mår så fruktansvärt dåligt efter dessa möten, jag fick igår höra att jag är "överbeskyddande" när det kommer till våra barn, att jag stressar upp mig för minsta lilla när de ramlar och gör sig illa och så vidare... Fast där ställer jag mig lite frågande.... På dessa snart 10 år som vi har varit föräldrar har jag besökt akuten en enda gång och det var när vår Son ramlade på dagis och bröt nyckelbenet när han var 1.5 år...
Varför detta ämne kom upp är för att i fredags, några timmar efter skolavslutningen, stod jag och Dottern på min studsmatta och hoppade och Dottern landade så illa att hon fick en fraktur i ena armbågen.
Tidigare på morgonen hade barnens far talat om att han skulle åka iväg till Vemdalen på fredag eftermiddag, så när jag väl hade fått in Dottern och kollat hennes arm och efter samtal med sjukvårdsrådgivningen, där de uppmanade mig att åka in på akuten med Dottern så ringde jag pappan till barnen.
Han hade då, på Mc, kommit halvvägs (6 mil) till Vemdalen och valde att istället för att vända och åka in till akuten med mig och barnen fortsätta till Vemdalen och stanna där hela helgen.
Jag ställer mig väldigt frågande till även detta beteende, hur man hela tiden väljer sig själv framför barnen, och återigen får jag bevisa för mig själv att jag klarar det helt själv.
Jag valde att ta upp detta på familjerätten igår och fick då klart för mig att för det första var det mitt eget fel, enligt pappan till barnen, att han inte kom in för jag hade ju inte TALAT OM för honom att han skulle vända och komma in, för det andra skulle jag tydligen ha lämnat bort Sonen till någon kompis...
Ehh... Försök att få hela bilden framför er nu, jag sitter med en dotter som har så ont att hon blir tyst, tysta barn är det något galet med det säger i alla fall min erfarenhet, Dottern får en reaktion på det hon har varit med om genom att svetten fullständigt rinner på kroppen, läkaren säger att hon fick en chockreaktion på det som har inträffat och till detta ska jag då TALA OM för pappan till barnen att han ska komma in, borde inte det vara ganska SJÄLVKLART????
Att sitta på en akutmottagning med en Dotter som har ont, som är rädd samtidigt som jag ska försöka underhålla en sjukt understimulerad Son är svårt och det är så här i efterhand som känslorna som förtvivlan, ensamheten, övergivenheten kommer över mig samt att det sedan mynnar ut i ilska!
Återigen är jag helt utelämnad till att klara allt som har med mig och barnen själv och så får jag frågan om varför jag vill flytta här ifrån?!?!?
Nej jag känner att den där gropen som jag ramlar ner i med jämna mellanrum lurar runt hörnet igen och jag blir lite orolig för hur fredagkvällen kommer att kännas då barnen är hos sin pappa och det är jag och hunden igen... Nej ingen härlig känsla i kroppen idag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar