Huvudet är upp och ner...

Att människor som man egentligen inte känner kan få en ur balans så där helt utan förvarning är både en otroligt häftig känsla men samtidigt aningens skrämmande.

Är man verkligen så här lättpåverkad? Är det bra eller dåligt?

Igår var en dag med mixade känslor (kan man lungt säga)... Frustration över pluggandet, glädje över att befinna sig bland sina vänner, pirret i magen för att man är "förväntansfull" inför dagens hmm... möten med nya människor? Känslan i kroppen efter "mötet", tjohooo liksom...

Besvikelsen över andra saker som man planerat inte blir som man har tänkt...

La mig igår lite ledsen i ögat över att med vissa människor ska det vara så sjukt svårt med att "bara få till det" och då menar jag bara träffas, skratta, äta gott, umgås med en polare... Funderade över detta och tror så här: vissa människor i ens liv kommer till en av en anledning om det är som en räddande ängel när man går igenom något svårt och jobbigt eller av vilken annan anledning som helst egentligen, vissa människor ska man träffa IRL för att få en "normal" relation oavsett om det är en vänskapsrelation eller något annat och vissa människor ska man inte träffa IRL...

Träffade dock en människa IRL igår, inte för första gången dock men första gången efter att vi har haft lite kontakt och det var najs...

Och jo så här i efterhand tror jag nog att man kan vara så där lättpåverkad....

Summan av kardemumman blev att gårdagen var en fantastiskt bra dag, lite knepigt slut bara men i det stora hela var den fantastiskt bra! Fick följa med min bästa väns tjejor på första ridträningen för hösten och det är så fantastiskt att kunna tyda i ett barns ansikte lycka, fullständig lycka!

Tar med mig detta ifrån gårdagen: Allt sker av en anledning :)