Ska jag börja röjja upp där mössen har gjort sitt intåg i det lilla röda huset under tiden som jag har varit borta?
Ska jag börja packa upp efter min resa till Göteborg?
Ska jag röjja upp efter middagen?
Jag vet verkligen inte vart jag ska börja, vad jag orkar ta tag i...
Jag fick ett erbjudande idag som kommer att kunna påverka både min och mina barns framtid, nej det handlar inte om att flytta till Göteborg, inte än i alla fall utan ett annat erbjudande.
Vid första tanken blev jag jätte glad för det är ju det här jag behöver nu men vid nästa tanke inser jag ju att det är fullständigt omöjligt att tacka ja till detta!
Det är så otroligt många känslor involverade i detta både för mig och barnen, jag blir så otroligt ledsen och bryter i hop, Sonen gör allt för att få uppmärksamhet då han ser att mamma är ledsen samt att han försöker få bukt på sina egna känslor över att han har varit ifrån sin mamma i två veckor.
Dottern är mer lugn i detta men så är hon några år äldre än Sonen också.
Nu vill jag inte måla upp detta på något sätt som att det skulle vara jobbigare för barnen att vara ifrån mig än när de är ifrån sin far, inte alls, men för mig blir det jobbigt och i detta tänker jag vara fullständigt självisk och vråla ut denna smärta som det innebär att vara ifrån sina barn.
Från den sekund som pappan till mina barn satt ner vid frukostbordet dagen efter han talat om för mig att han skulle skiljas och sa till min son att "pappa älskar inte mamma längre" då blev det MINA barn. Tidigare har jag alltid sett allt som våra barn, men från det att han sa så la han ribban på något sätt, att han kunde vara så fullständigt känslokall och sitta rakt upp och ner och säga detta till sin då 6 åriga son, det är för mig fullständigt chockerande!
Efter detta blev det mina barn, inte våra!
Därför kan jag ibland bli förvånad över hur hårt jag har och fortfarande "kämpar" (kan vara fel ord men jag hittar inget annat just nu) för att få till relationen mellan pappan till mina barn och mina barn.
För vems skull gör jag detta?
Självklart för mina barn, tveklöst men även för pappan till barnen som kanske kan få uppleva något som han själv inte har upplevt som barn... Inte enligt hans utsago i alla fall....
Många känslor har kommit upp till ytan idag för både mig och barnen. Det är första gången som vi har varit ifrån varandra så här länge och det känns inte naturligt. De har för gudsskull varit inne i mig, jag har känt hur de har sparkat för första gången, hur de har trampat på min urinblåsa, sparkat på mina stackars revben så konstigt vore det väl annars...
Men resan ner till Göteborg har (som vanligt) varit bra för mig, denna gång har den även varit bra för mig i egenskap av att vara kvinna... Hmm... Hoppas på att få möjlighet till att kunna återkomma till detta senare men just nu tänker jag bara gå omkring och pysa, mysa och må gott i detta. Har försökt att ta fram denna känsla tidigare idag men då har allt varit så upp och ned så det har inte funkat men så här på kvällen när barnen och hunden ligger uppe och snarkar kan jag sitta här med mina svullna ögon och le lite gran i alla bedrövelse...
Har många känslor och intryck att sortera efter denna vecka, nya kontakter, gamla kontakter som har tagits upp igen, "vanliga" kontakter som på något sätt känns hm... djupare? Kan även här vara fel ord men ändå....
Nej nu prasslade det under diskbänken så nu ska jag och Doris på musjakt... Tjohooo liksom... Eller inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar