Men ikväll gjorde vi ett nytt försök och det första vi såg när vi gick ut var en stjärna som blinkade och blinkade, enligt sonen var det farfar som vinkade och vinkade...
Jag blev lite varmare i hjärtat av att veta att det var farfars stjärna, för jag väljer att tro bestämt på vad sonen säger!
Tankarna och känslorna är uppe ena sekunden och nere andra sekunden vilket gör dagen väldigt lång...
Men det är en ny dag i morgon och den kommer att bli bra!
Ställer mig dock frågan: hur mycket mer ska en person klara av att hantera?!
Jag har sagt det förr, innan allt detta är klart kommer jag se ut som ett bältdjur med tanke på hur mycket skit som jag drabbas av...
Jag har sagt det förr, innan allt detta är klart kommer jag se ut som ett bältdjur med tanke på hur mycket skit som jag drabbas av...
1 kommentar:
Åh nej Mimmi! Inte mer nu, du har ju mer än nog. Tyvärr är det sånt som drabbar oss alla förr eller senare. Och det är alltid en sån chock när det händer. Än värre att du inte kan vara nära din familj.
Men precis som sonen sa så satt farfar däruppe och vinkade. Vilken klok liten kille. Sånt behöver vi höra när det känns som värst.
Skickar en stor styrkekram för det tror jag verkligen att du behöver.
Skicka en kommentar