söndag 9 januari 2011

OBS! Ömtåligt... Hanteras varsamt...

Jag skulle kunna tänka mig att gå omkring med en klisterlapp i pannan där det står
"OBS! Ömtålig!!! Hanteras varsamt!"...
Är hyfsat "svajjig" igen... Känslomässigt...

Känner en oro inför framtiden som är jobbig och tung, har ju haft en vardag med mina barn i så många år utan pappan till barnen (mer eller mindre...) har dukat middagsbordet till tre personer inte fyra i säkert 3 år så för mig och barnen är det egentligen ingen större skillnad, i vardagen, alltså...
Men nu, då förväntas det av mig att jag ska sätta mina egna känslor och behov åt sidan och låta pappan till barnen att klampa in och "ta över" en del av vår vardag?!
I min lilla egocentriska värld känns detta bara fel men samtidigt hör jag mig själv säga till mina älskade barn, " det är klart ni ska vara/sova hos pappa!"...
Men innerst inne vill jag inte!
Jag vill inte vara utan mina barn en minut!
Självklart förstår jag att pappan till barnen känner lika men det gör inte mindre ont i mitt hjärta!

Detta gör ont! Jag gråter när jag tror att ingen ser eller hör, jag gömmer mig i min musik, min musik som jag har längtat så efter men inte riktigt förstått vad jag har saknat.

Allt börjar bli verkligt nu!
Om bara några få veckor ska vårt hus säljas... Det får mig att gråta...
Om bara några månader ska mina barn gå igenom en flytt till då pappan till mina barn behöver nytt boende... Det får mig att gråta...
Saknaden efter mina kära blir allt mer påtaglig... Det får mig att gråta...
Det är mycket som får mig att gråta just nu...

Men samtidigt är det mer som får mig till att skratta.
Som när jag får höra att "man" kan förväxla huvudvärkstabletter med laxermedel...
Eller hur jag i min helt galna fantasi ser hur min bästa vän i morgon ska ta första ridlektionen och har lyckats "prata till sig" en plats i en hyfsat avancerad grupp...
Eller hur sonen blir överlycklig över hur högt just den fisen lät i just det rummet...
Eller när jag får göra mina otroligt dåliga imitationer på Nilecity, eller får höra dom av andra i min närhet...

Och jag blir varm i hjärtat när mina barn spontant släpper allt de håller på med och kommer till mig och slår armarna runt mig och säger: "Jag älskar dig!"...
Eller när jag går in till mina barn på kvällen och stoppar om dom när de sover, böjer mig ner och ger dom en lätt puss på kinden, andas in deras alldeles egen lukt och man får en sömnig kram tillbaka...
Eller när jag ser min son hålla en annan mans hand under en promenad...
Då vet jag ju innerst inne att detta kommer att gå bra!
Det kommer att ordna sig...
Jag kommer inte att vara ensam med alla beslut som hör vardagen till, jag kommer inte att ha så här långt till mina nära och kära som jag har nu, men jag hoppas vid Universum att jag kommer att få fortsätta att höra imitationer på Nilecity, bra som dåliga, jag hoppas mina barn alltid kommer att vara så trygga med sig själva som jag upplever att de, trots allt, är idag.

Det kommer att ordna sig, det är bara en "transportsträcka" just nu...
En transportsträcka mot bättre vetande, kärlek, ömhet, respekt, lycka och tro...



Mu...

4 kommentarer:

Camilla sa...

Helt rätt Mimmi, det är en transportsträcka som innehåller både gupp, krokar och raksträckor. När den långa sträckan väl är gjord så kommer du att komma ut som en starkare kvinna. Även om det inte känns så nu.
Jag vet att du kommer att må bättre om ett tag.
Just nu är det alltför mycket turbulens för att du ska kunna känna det, men det blir bättre:)

Stor kram

Angelica sa...

Hej sötaste Mamma- Mu!

Det låter verkligen som om du har det tufft just nu, men jag loooovar det kan bara bli bättre och bättre! Du får pyssla med saker som du vet får dig på ett gladare humör. Träffa de vänner som du vet får dig att skratta. Eller du kanske kan boka någon liten resa över helgen eller längre, bara för att få skingra tankarna och få massor med nya intryck! Det är ju faktiskt de små bagatellerna som gör underverk för själen :D

Hoppas att du får en härlig vecka och jag älskar dina musikvideos - jag tror att vi har samma smak :D

Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!

J sa...

Pappan till barnen ifråga ska inte komma in och bestämma och kunna göra precis som han vill. Att skilsmässan är hans beslut är en sak, men att tro att han kan bete sig hur som helst är sjuk!! Du har barnen 99% av deras vakna tid, låt honom inte komma in och bestämma att nu mimmi känner jag att jag vill ha barnen. Han får fan anpassa sig till det han ställt till med. Ni måste försöka komma på ett schema, för din skulle vännen.. Tycker du ska ha dom på veckorna och han varannan helg.. Du har min röst!!!!!!!!!

KRAM till dig!!

Mamma-Mu sa...

Tacka Camilla, Angelica och Johanna!
Era kommentarer stärker mig i min vardag!

Tack!
Kram Mimmi