torsdag 27 januari 2011

Ääääntligen som Gert Fylking skulle ha sagt...

Äääääntligen!!!!!!

Vårt hus ligger ute på Hemnet så nu är bollarna verkligen i rullning, men shit vad jag har/får ta emot mycket skit i och med detta nu!
Vill bara påminna "nära och kära" (yeah right) att vi har två underbara barn som "någon" måste ta hand om... Hmm... Det känns nästan som att vissa väljer att "glömma" det, får det att låta som att det skulle vara så himla enkelt för mig att "bara komma ner till huset" för att se hur det går med renoveringen eller för att säga hej...
Varför ska jag komma ner till ett hus som jag har blivit dumpad i?!
Varför ska jag ta med mina barn ner till ett hus som just nu bara består av en massa dåliga minnen och krossade drömmar?!
Och sist men inte minst, varför ska jag åka ner till ett hus och träffa folk som bevisligen inte vill ha någonting med mig att göra?!
Ett litet tips här bara... JAG KOMMER ALLTID ATT VARA MAMMA TILL MINA BARN och gissa vem som står mina barn närmast?! Jo JAG och barnens pappa!!!!!
Så huuur tror ni att barnen reagerar om någon behandlar deras MAMMA eller PAPPA illa?!?!?!
Nej, jag vet inte, men helt genomtänkt handlande kan det ju knappast vara...

Pratade med en man i Göteborg idag, en man som jag hyser stor respekt för, som ligger mig varmt om hjärtat, han har också blivit lämnad efter många många års äktenskap och som nu ska ut i "dating-svängen" igen och jag ler med hela ansiktet när han berättar detta för mig!
Jag blir varm i hjärtat då jag vet hur han har mått under denna tid som har gått sedan hans separation och skilsmässa!

Det är dit jag också vill komma men inte NU!!!
Var iväg och pratade med en kvinna på familjerådgivningen idag och hon berättade för mig att hennes erfarenhet sa att för att helt komma över en separation tar det minst tre år...
Själv har jag varit inställd på att ta mig igenom alla årets årstider innan jag kommer att känna mig redo/mogen/sugen, kalla det vad du vill, för att inleda någonting nytt.

Men jag märker ju att jag "ser" på män idag på ett helt annat sätt än vad jag har gjort innan och det känns ganska härligt...
Att inte tveka inför ögonkontakt, eller att faktiskt "våga" hålla kvar denna ögonkontakt någon sekund längre än tidigare... Få ett litet leende av någon så där i kön på ICA MAXI eller nått, det är roligt, härligt :)

Nej, som en annan vän i Göteborg sa: "Mimmi... Se till att gå på många husvisningar nu, för inte faan köper man det första huset man tittar på..." sedan gav han mig en kram och log ett sånt där pillimariskt litet leende... *ler*
Så visst ska jag på visningar...
Jag och min bästa vän har diskuterat det här med "hustyper"...
Hmm...
Hur högt slår en sutterängvilla?!
Eller en enplansvilla?!
Sjöutsikt?!
Balkong?!
Liten stuga vid fjällgränsen?!
Havsutsikt?!

Ja ni ser... Det finns mycket att fundera över :)

Mu för nu

1 kommentar:

Camilla sa...

Hahaha, gillar det där med "hustyperna".

Hur folk kan ha åsikter om allt som rör er försäljning av huset mm kan jag inte ens fatta. De lever ju inte ditt/ert liv. Tänk om folk ibland kunde tänka efter ett par varv till innan de öppnar munnen och låter något helt obetänksamt hoppa ut.

Ha en skön helg.
Kram