Jag vet vad jag har... Men jag vet inte vad jag får...

Eller jo... Jag vet vad jag har och jag vet vad jag får men förändring är lite läskigt ändå... Nu kan jag ju ana att alla i min omgivning inte kommer att hoppa jämfota av glädje när allt har fallit på plats och det är lite skrämmande. Pratade med en av mina grannar om detta idag och fick med ens en knut i magen. Tänk om allt börjar om igen nu när vi har kommit så långt som vi har gjort. Tänk om detta korthus, luftslott ja kalla det vad du vill rasar och allt blir bara kattskit igen. Varför är dom negativa tankarna så mycket enklare att tänka och känna än de som är positiva?! Jag vet att det är sjuuukt onödigt att förvänta sig det värsta men ibland finns det liksom ingen annan utväg...

Nej, vågavägravaraneggo!!!! Positivt tänkande är biffen! Allt kommer att bli bra! Allt ska vara bra! Allt ÄR bra och jag kommer att känna mig trygg och lugn in i själen!

Tänk om inte om fanns vad mycket lättare livet skulle vara då. Samtidigt blir jag så jävla förbannad på mig själv som tillåter att denna negativitet "ta udden" av glädjen som jag känner. Varför kan jag inte bara få stanna kvar i den där känslan av hur blodet börjar bubbla likt kolsyran i champagnen? Varför kan jag inte få behålla det där leendet som sprider sig till ögonen och som får dom att lysa? Varför kan jag inte få sitta och fnittra på gränsen till hysteriskt i telefon medan planerna görs... Och varför lyckas "jag" fixa jobb åt andra än mig själv? Och OM detta inte skulle funka nu så står "vi" ju inte vid världens ände... Allt finns ju kvar så att säga... Ja ja... Den som lever får se...