Dilemma...

Ja jo jag vet det är läänge sedan jag var in här och skrev och för ovanlighetens skull finns det faktiskt en anledning. Det kan vara så att jag känner att vill man veta något om mitt eller mina barns liv kanske man faktiskt får fråga själv... Och INTE gå på andrahandsinfo...

Nu sitter jag lite med skägget i brevlådan, ett ben utanför båten, lite så... Hur förklarar man för ett barn vad som är rätt och fel när vuxna i barnens "närhet" beter sig på PRECIS det sätt som jag inte vill att mina barn ska göra? Varför ska mina barn ringa och gratulera någon på någons födelsedag när någon inte ringer till mina barn? Vad ska jag lämna för svar till mitt barn som säger: "Varför måste jag när h*n inte gör det till mig?"... Ja visst det har med uppfostran att göra absolut men det är ju JÄVLIGT ENKELT att säga en sak och sedan GÖRA EN ANNAN!
Ja jag blir förbannad! Mina barn har en familj som är betydligt mer aktiva och betydelsefulla för dem än vad deras "blodsband" är och jag tycker faktiskt att det är skamligt!

Och när slutar man att vara "barn" och "förälder"? I min värld, enligt mitt tyckande - ALDRIG!
Jag har inte slutat att tycka om att bli uppmärksammad på MIN födelsedag bara för att jag blir något år äldre. Mina barn kommer ALDRIG att gå en födelsedag utan paket och få känna sig märkvärdiga och speciella som de är.

Det gör mig så ont i hjärtat när jag ser hur människor beter sig och framförallt emot barn! Ja så då står vi där vid mitt dilemma... Varför ska jag "tvinga" mina barn att höra av sig till de (ja det handlar tragiskt nog om fler personer) som inte hör av sig till något av mina barn? Dottern hade en lösning... "Vi skickar ett presentkort så har vi gjort det som förväntas av oss, mamma så behöver vi inte ringa"...

Jo då jag hade en Dotter som fyllde år härom veckan och nej hon blev inte uppmärksammad på det sätt som hon så väl förtjänade och jag som mamma till detta intelligenta och kloka barn blir både ledsen och besviken när jag ser in i mitt barns ögon och ser en uns av besvikelse på HENNES dag... Och tar det så mycket tid och energi att faktiskt ringa och säga: "Grattis på födelsedagen lilla gumman" ?????

Jag fick mig en funderare igår när beskedet om att en av mina finaste vänner här uppe helt oväntat förlorat en av sina föräldrar under natten... Hur skulle jag reagera? Hur skulle mitt liv se ut efteråt? Kan man sakna någon som inte finns som delaktig i ens eget liv? Som inte har förståelse för det helvete som jag och barnen har gått igenom de senaste åren och främst sista året? Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på det och det om något är väl otroligt tragiskt?! Däremot vet jag PRECIS hur jag INTE kommer att bete mig emot mina barn i framtiden och förhoppningsvis framtida barnbarn... Faktiskt!
Samtidigt kan jag bli otroligt stolt över just mina barn. Igår när detta tragiska besked kom fixade jag middag och tog med mig Sonen till denna familj som befinner sig mitt upp i de första jobbiga timmarna av ett sorgearbete och det jag kan känna mig stolt över var att när jag sa till Sonen att vi skulle ta med oss middag hem till dessa och äta där så tvekade han inte en sekund. Han var så himla fin och hjälpsam igår, hjälpte mig till bilen med kastruller och påsar osv... Och det är väl lite det här det handlar om att när det gäller människor man tycker om så sitter det inte fast liksom... Man bara handlar, agerar och gör... Jo jag har fina barn och jag är stolt över att vara deras mor VARJE DAG!