söndag 26 november 2017

Mamma kan du komma och känna på en grej...

När Dottern ber en komma och känna på en grej i bröstet smäller det till i hjärteroten direkt...
Jag känner och känner en knöl, instinktivt känner jag på mitt egna bröst för att kolla om jag har en knöl på samma ställe...
Det är lite så jag jobbar, hittar jag något på min kropp som jag funderar över så känner jag instinktivt efter på motsatt sida för i min lilla låda till värd är det inget farligt om jag har samma sak fast på motsatt sida kroppen.
Jag känner ingen knöl i mitt bröst på samma ställe och jag känner ingen knöl på Dotterns motsatta bröst heller...

Den panik som fullständigt väller över mig är oväntad, skräckinjagande, fullständigt hemsk men jag hör mig själv säga "det där är säkert inget farligt"...
Jag ser på Dottern att hon är rädd och jag hinner tänka tanken att nu är det inte läge för mig att bryta ihop... Det är ju lite det som är vår lott här i livet som föräldrar att när det verkligen gäller då ska vi stå där stadiga och stabila... Jag var allt annat än stadig och stabil men försökte att inte visa detta för henne.

Jag kan ju (lite egoistiskt) känna att nu får det fanimej vara nog... Hela detta år har varit en ständig kamp för att inte tappa fotfästet, att hålla ihop bitarna så att inte pusslet helt går sönder men nu när vi fått Sonens diagnos och vi kan få landa lite i det, söka information i vår egen takt och få en förståelse i vad detta innebär då kan ju jag tycka att vi har fått vår beskärda del av elände för i år men så kommer denna kommentar " Mamma kan du komma och känna på en grej".

Denna rädsla och skräck  som jag har upplevt under denna period på ca 9 dagar har varit fasansfull, samtidigt kan jag inte bli annat än djupt imponerad över sjukvården här i Kungsbacka. På dessa dagar har en skolsköterska, en läkare på hälsocentralen och ett sjukhus med röntgen och ultraljud gjort bedömningar av denna "grej"... Det har hittats tider och det har flyttats om för att Dottern ska få möjlighet att bli undersökt.
Vi har alla reagerat olika på detta, Sonen tappade fotfästet helt, Dottern har varit tystare än vanligt och för mig reagerade kroppen fysiskt genom att jag fick feber, ont överallt och tappade rösten... När besöket väl var avklarat på sjukhuset och läkaren sa att han inte kunde se något som var farligt så gick luften ur oss alla tre... Båda barnen sov i flera timmar den eftermiddagen, jag grät i duschen... Jäklar vad jag har gråtit i duschen denna vecka...

Nu kan vi även detta och behöver inte vara med om det igen...

Tack!

Inga kommentarer: