Behovet av att få skriva av mig...

Redan som 7 åring fick jag höra från min absolut första (och bästa) lärare, Lena, att jag förmodligen kommer att bli författare när jag blev stor... Det hette att jag hade "livlig fantasi" och att få ner det sedan på papper skulle gå hur lätt som helst och för mig har det inte varit några svårigheter att få ner tankar, känslor eller drömmar i skrift...
Visst, jag har en dröm om att någon gång få skriva en bok kanske, mycket för att jag fullkomligt älskar att drömma mig bort i böckerna jag läser idag...
Genom att jag själv har ganska lätt att uttrycka mig i skrift blir det därför lite svårt för mig att förstå hur det är när det inte är självklart eller enkelt att förstå eller kunna uttrycka sig i skrift... När bokstäverna byter plats med varandra, raderna hoppar eller blir suddiga eller  när man blir andfådd av att läsa högt...

De senaste åren har det hänt väldigt mycket i min lilla familj på 3...
Och det är väl just detta som jag behöver få ur mig och kan förhoppningsvis nå ut till någon som har erfarenhet i ämnet...
Det började med att den nya skolan som Sonen hade börjat på flaggade för att han eventuellt skulle behöva extra hjälp med läsningen, han låg lite efter sina andra klasskamrater.
Jag kopplade det först till att det var skillnader mellan skolorna här nere i väster kontra skolorna i Jämtland och det hade inte förvånat någon om det var på grund av detta som han inte hade kommit lika långt i läsandet.
Skolan bad om att få en utredning gjord via en logoped och vi fick vänta typ två veckor eller något för en tid... Erfarenheterna från Jämtland sa att vi skulle få vänta i ett par år innan vi ens fick första tiden men inom ett par veckor hade vi till och med fått en diagnos på sonen.
Dyslexi... Svårt ord även för mig... Hur kan man välja ett så galet svårt ord för något som förklarar att någon har just svårt för ord...
Sonen växte flera meter med denna diagnos, han fick det på papper att han inte var dum eller dålig, inte efter på något sätt utan han behövde bara hjälp med att "hitta nyckeln"... Och han fick verkligen fantastisk hjälp på skolan.

Det gick något år, vi fick en lägenhet inne i Kungsbacka och i våras bestämdes det att Sonen skulle byta skola till en inne i själva Kungsbacka. Redan innan bytet hade skolan han gick på dragit igång ytterligare en utredning... Denna var lite tyngre, djupare och krävde många, långa möten, utredningar och en himla massa funderingar...
Ganska snart såg utredande psykolog att Sonen visade väldigt tydliga tecken på ADHD... Och där är vi nu kan man säga.
Diagnosen är fattad och första mötet med skolan är idag avklarat... Det var jag, psykologen och fem representanter från skolan...
Och nu kommer vi faktiskt fram till varför jag har ett så stort och starkt behov av att få skriva av mig... Denna resa som jag, Sonen och Dottern gör tillsammans är ingen lek... Det är ständigt en fajt och vi är precis i starten av detta...

Vissa dagar vet jag varken ut eller in... Det har hänt att jag bara mitt upp i en fajt tagit nycklarna till bilen och åkt till någon parkering och suttit där för att bara få reda ut och sortera tankar och känslor... För visst är det en utmaning att leva med någon som är hyperaktiv...
I slutet på sommaren kände jag att nu börjar jag krackelera och jag satte mig framför datorn och skrev precis hur jag kände. Jag startade en helt ny blogg, tänkte på det sättet vara helt anonym men så blev det en massa strul genom att jag redan hade en blogg registrerad och latheten tog över...
Jag tänker att jag ska lägga ut lite av det jag skrev på den "anonyma" bloggen här... Vi får se vad det blir men när det blir för mycket är detta ett sätt att hantera allt...

#nyvägmenmotsammamål