Mamma kan du komma och känna på en grej...

När Dottern ber en komma och känna på en grej i bröstet smäller det till i hjärteroten direkt...
Jag känner och känner en knöl, instinktivt känner jag på mitt egna bröst för att kolla om jag har en knöl på samma ställe...
Det är lite så jag jobbar, hittar jag något på min kropp som jag funderar över så känner jag instinktivt efter på motsatt sida för i min lilla låda till värd är det inget farligt om jag har samma sak fast på motsatt sida kroppen.
Jag känner ingen knöl i mitt bröst på samma ställe och jag känner ingen knöl på Dotterns motsatta bröst heller...

Den panik som fullständigt väller över mig är oväntad, skräckinjagande, fullständigt hemsk men jag hör mig själv säga "det där är säkert inget farligt"...
Jag ser på Dottern att hon är rädd och jag hinner tänka tanken att nu är det inte läge för mig att bryta ihop... Det är ju lite det som är vår lott här i livet som föräldrar att när det verkligen gäller då ska vi stå där stadiga och stabila... Jag var allt annat än stadig och stabil men försökte att inte visa detta för henne.

Jag kan ju (lite egoistiskt) känna att nu får det fanimej vara nog... Hela detta år har varit en ständig kamp för att inte tappa fotfästet, att hålla ihop bitarna så att inte pusslet helt går sönder men nu när vi fått Sonens diagnos och vi kan få landa lite i det, söka information i vår egen takt och få en förståelse i vad detta innebär då kan ju jag tycka att vi har fått vår beskärda del av elände för i år men så kommer denna kommentar " Mamma kan du komma och känna på en grej".

Denna rädsla och skräck  som jag har upplevt under denna period på ca 9 dagar har varit fasansfull, samtidigt kan jag inte bli annat än djupt imponerad över sjukvården här i Kungsbacka. På dessa dagar har en skolsköterska, en läkare på hälsocentralen och ett sjukhus med röntgen och ultraljud gjort bedömningar av denna "grej"... Det har hittats tider och det har flyttats om för att Dottern ska få möjlighet att bli undersökt.
Vi har alla reagerat olika på detta, Sonen tappade fotfästet helt, Dottern har varit tystare än vanligt och för mig reagerade kroppen fysiskt genom att jag fick feber, ont överallt och tappade rösten... När besöket väl var avklarat på sjukhuset och läkaren sa att han inte kunde se något som var farligt så gick luften ur oss alla tre... Båda barnen sov i flera timmar den eftermiddagen, jag grät i duschen... Jäklar vad jag har gråtit i duschen denna vecka...

Nu kan vi även detta och behöver inte vara med om det igen...

Tack!

Inlägg från den "anonyma bloggen"

Ytterligare en sammandrabbning med tonåringarna får mig att i panik att gå och ställa mig i duschen...

Duschen ja... Denna plats i hemmet som har räddat mig så många gånger, det enda stället i hemmet där jag får vara ifred (för 5 minuter i alla fall då vi bara har en toalett)... I duschen syns inte tårarna, det salta vattnet i tårarna blandas med det söta vattnet från duschen och det var där precis där efter en jobbig gråtattack som jag kände att jag måste börja skriva igen.

Inledningsvis har jag valt att hålla denna blogg hemlig, bara för mig men jag vet ju hur bra det är att få andra människors synpunkter när man skriver om olika situationer och händelser så vi får se om eller när jag öppnar upp denna sida för andra.

Så... Anledningen till dagens totala flykt in i duschen var mina två tonåringar... Mina älskade tonåringar... Jag skulle som alla föräldrar gå över eld och offra mina armar och ben för dessa två men helvete så j*vla jobbiga de kan vara.

Jag har varit ensam med dessa två barn under ganska många år nu... Deras far bor på annan ort och träffar barnen på loven.

Man kan väl säga att vi lite lätt går varandra på nerverna titt som tätt... 

Just idag blev det så där jäkla mycket igen och duschen var enda lösningen för mig. Andas. Blunda. Andas. Blunda och låt tårarna sköljas bort av vattnet...

Vi är i slutkanten av sommarlovet... Båda barnen börjar i nya klasser och är nervösa inför det, självklart. Vi är även mitt upp i min semester och jag hade väl en något rosaskimrande dröm om hur vår semester skulle se ut... Meeen varför skulle vi kunna ha en gemensam ledighet med glatt humör, små lallande och bara så där underbart som man ser att "alla andra" har på Instagram och Facebook... Nä här ska det gnällas och tjatas och bråkas om precis allt! Hon fick göra det, han fick inte göra det och hon får minsann och han får minsann inte... YADA YADA YADA! Jag blir så sjukt j*vla less så jag kan kräkas...

Summerar denna semester med en fantastisk bild... (Se nedan) Som jag längtar efter mitt rum på jobbet, där jag kan stänga dörren om jag vill. Lyssna på den musik jag vill och bara få koncentrera mig på att göra ett bra jobb.

På jobbet får jag vara JAG och inte MAMMA MAMMA MAMMAAAAAAAAAAAAAA

Trodde aldrig under miljoner år att jag skulle tröttna på just ordet Mamma men jag hade fel... Nu kan jag få knottrig tunga, känns som att ögonen ska rulla bakåt och hornen växer i pannan flera gånger om dagen när något av barnen skriker (ja inte fan ropar de längre) MAAAMMMMMAAAAA!!!!

För att sedan leverera en order...

Det är roligt nästan jämt...

Behovet av att få skriva av mig...

Redan som 7 åring fick jag höra från min absolut första (och bästa) lärare, Lena, att jag förmodligen kommer att bli författare när jag blev stor... Det hette att jag hade "livlig fantasi" och att få ner det sedan på papper skulle gå hur lätt som helst och för mig har det inte varit några svårigheter att få ner tankar, känslor eller drömmar i skrift...
Visst, jag har en dröm om att någon gång få skriva en bok kanske, mycket för att jag fullkomligt älskar att drömma mig bort i böckerna jag läser idag...
Genom att jag själv har ganska lätt att uttrycka mig i skrift blir det därför lite svårt för mig att förstå hur det är när det inte är självklart eller enkelt att förstå eller kunna uttrycka sig i skrift... När bokstäverna byter plats med varandra, raderna hoppar eller blir suddiga eller  när man blir andfådd av att läsa högt...

De senaste åren har det hänt väldigt mycket i min lilla familj på 3...
Och det är väl just detta som jag behöver få ur mig och kan förhoppningsvis nå ut till någon som har erfarenhet i ämnet...
Det började med att den nya skolan som Sonen hade börjat på flaggade för att han eventuellt skulle behöva extra hjälp med läsningen, han låg lite efter sina andra klasskamrater.
Jag kopplade det först till att det var skillnader mellan skolorna här nere i väster kontra skolorna i Jämtland och det hade inte förvånat någon om det var på grund av detta som han inte hade kommit lika långt i läsandet.
Skolan bad om att få en utredning gjord via en logoped och vi fick vänta typ två veckor eller något för en tid... Erfarenheterna från Jämtland sa att vi skulle få vänta i ett par år innan vi ens fick första tiden men inom ett par veckor hade vi till och med fått en diagnos på sonen.
Dyslexi... Svårt ord även för mig... Hur kan man välja ett så galet svårt ord för något som förklarar att någon har just svårt för ord...
Sonen växte flera meter med denna diagnos, han fick det på papper att han inte var dum eller dålig, inte efter på något sätt utan han behövde bara hjälp med att "hitta nyckeln"... Och han fick verkligen fantastisk hjälp på skolan.

Det gick något år, vi fick en lägenhet inne i Kungsbacka och i våras bestämdes det att Sonen skulle byta skola till en inne i själva Kungsbacka. Redan innan bytet hade skolan han gick på dragit igång ytterligare en utredning... Denna var lite tyngre, djupare och krävde många, långa möten, utredningar och en himla massa funderingar...
Ganska snart såg utredande psykolog att Sonen visade väldigt tydliga tecken på ADHD... Och där är vi nu kan man säga.
Diagnosen är fattad och första mötet med skolan är idag avklarat... Det var jag, psykologen och fem representanter från skolan...
Och nu kommer vi faktiskt fram till varför jag har ett så stort och starkt behov av att få skriva av mig... Denna resa som jag, Sonen och Dottern gör tillsammans är ingen lek... Det är ständigt en fajt och vi är precis i starten av detta...

Vissa dagar vet jag varken ut eller in... Det har hänt att jag bara mitt upp i en fajt tagit nycklarna till bilen och åkt till någon parkering och suttit där för att bara få reda ut och sortera tankar och känslor... För visst är det en utmaning att leva med någon som är hyperaktiv...
I slutet på sommaren kände jag att nu börjar jag krackelera och jag satte mig framför datorn och skrev precis hur jag kände. Jag startade en helt ny blogg, tänkte på det sättet vara helt anonym men så blev det en massa strul genom att jag redan hade en blogg registrerad och latheten tog över...
Jag tänker att jag ska lägga ut lite av det jag skrev på den "anonyma" bloggen här... Vi får se vad det blir men när det blir för mycket är detta ett sätt att hantera allt...

#nyvägmenmotsammamål

Då kör vi igen då...

Så här är det...

Jag har bloggat ett par år... Några läsare (ni var ju några stycken ändå 😉 ) har fått följa mig och min familj under ett par år...
Syftet med bloggen var att mina föräldrar som bodde på annan ort skulle få möjlighet att följa vår renovering av huset vi köpte samt få följa sina barnbarn genom sayber-space... Sen rullade allt bara på.
Det blev fler och fler läsare vilket var himla skoj, vi blev ju som ett eget litet samhälle fast på nätet.
Det var tävlingar hit och dit, det var länkningar till andras bloggar upp och ner...
Det var många kommentarer och framförallt fick jag många mail (både positiva och negativa) om det jag skrev...
Vad hände sen då?
Jo sen kom LIVET in och bara tog över!
Livet vändes upp och ner och inget blev sig likt över en natt...

Så här några år senare och med lite perspektiv kan jag säga som så här om de kaotiska år som följde... Skulle jag vilja gå igenom detta igen?  HELL NO!!!
Har det gjort mig till en bättre människa? Nä inte bättre kanske men fanimej så mycket starkare!
Idag vet jag att jag klarar allt (nästan) som kommer i min väg!

För att snabbspola lite så har jag sedan jag skrev ett inlägg sist (vilket nästan på dagen är 2 år sedan)... Vi bor fortfarande kvar i Kungsbacka men har flyttat från där vi bodde när vi flyttade ner från Jämtland. Vilka är vi då? Jo det är jag, Dottern och Sonen.
Vår fantastiska hund Dum-Doris finns inte med oss längre men hon är ändå ständigt med på något viss.
Det räcker med att jag tappar en korvbit på golvet och jag ropar "Dooooris" och inser att jag får banne mej plocka upp korvbiten själv... Eller när jag ska sova.. Då är det som jobbigast utan henne... Det är ingen liten Doris som kryper in under täcket och ålar sig upp mot kudden och snabbt som ögat snor hela kudden... Det är tomt utan henne... Jätte tomt.
Vi har hunnit med ett "substitut-djur"... Hamstern Bertil... Han var super kul i ungefär 5 minuter... Men älskad var han! Tills han dog... Nu ligger han sedan ett år tillbaka i en glasslåda i frysen... Enligt Sonen ska han få en värdig begravning i Vemdalen. Hamstern Bertil ska bli kremerad och sedan ska han spridas över "ägorna"... (herregud!)

Nytt jobb har jag också... Tänker inte gå in på det mer än så... Jo jag måste väl berätta att så bra som jag har det nu har jag nog aldrig haft på en arbetsplats! Kan ha med viss mognad från min sida att göra men iallafall... Jag har det så sjuuuuukt bra! Och kollegorna sedan... Detta är drömmen som jag hade i slutet av 90-talet. Jag är där NU!

Inriktningen på bloggen kommer nog att se annorlunda ut framöver, mitt syfte har blivit annorlunda...
Jag kommer att gå in på det längre fram men börjar så här...

Hörrni... Första inlägget på 2 år är nu klart... *woop woop*
Ska kolla igenom lite hur det ser ut och så... Försöka snygga till layouten kanske... Har ju hänt en del på 2 år även här :)

(Nu ska jag bara klicka på knappen Publicera....snart... ska... jag klicka...)

Ensam är stark... Eller INTE

Ohhh min gud vad less jag är på att sköta allt själv nu... Har egentligen ingen bra ventil så det får bli här, det är ju ändå ingen kvar här och läser...

Satan i helvetes jävlar så less jag är på allt ansvar och alla j*vla måsten som finns i min vardag 24-7. F*ck this shit!
Okej Universum här kommer en önskan från mig till dig...

1. Jag önskar att mina barn hade två engagerade föräldrar istället för en som hela tiden försöker slå knut på sig själv för att få allt att fungera.
2. Jag önskar att mina barn hade två engagerade föräldrar även ekonomiskt så den ena inte behöver ha två jobb och ta på sig alla övertidstimmar som finns...
3. Jag önskar att mina barns mor (läs: JAG) skulle få lite uppskattning för allt jobb hon (läs: JAG) lägger ner på dessa två barn...
4. Jag önskar att dessa två barn skulle hjälpa till lite mer och sluta tjafsa om allt så att deras mamma (läs: JAG) slipper bli MONSTERMAMMAN hela tiden.
5. Jag önskar att dessa två barns förälder som inte bor nära la lite mer tid och energi på att planera och prioritera flera träffar med sina barn än nu (vi bor fortfarande inte på månen)...
6. Jag önskar att mamman till dessa två barn (läs: JAG) fick lite mer tålamod och inte var på gränsen till tårar precis HELA tiden...
7. Jag önskar att få vara Mimmi, inte bara Mamma en del av den lediga tiden...

Sååå Universum... Bring it! Leverera!!!!
För den som kläckte ur sig meningen att "ensam är stark" borde fanimej få en spark i arslet så den får sitta på sittring länge!

Jo jo... Aningens less är denna morsa nu...

Bloggens vara eller icke vara...

När allt annat snurrar runt omkring och man knappt vet vad som är upp eller ner brukar jag skriva. Denna sommar har allt tagit en ny tvist... Jag har åter igen hittat tillbaka till penna och papper och det känns helt otroligt bra och skönt.

Därför är frågan om denna sida ska finnas kvar eller inte ganska aktuell...

Får fundera vidare ett tag till tror jag...

Mary J. Blige - Take Me As I Am