Samtidigt som jag blir så rasande att jag exploderar genom att slå näven i bordet så pass så vi blir rädda allihopa, (känner hur jag kommer ner på ap-stadiet direkt) så lider jag med henne.
Jag minns dessa ostyrliga känslor av ilska, frustration så väl!
Att vara arg på något utan att ha en orsak till att vara arg är fruktansvärt frustrerande.
Men att denna underbara dotter som fortfarande är trött, varm efter att ha sovit helt hux flux förvandlas till ett fulländat monster, dessa svängar hänger inte jag med på!
Ingenting duger, kläderna duger inte, maten duger inte, solen skiner, det är fel, solen skiner inte då är det fel... Hon vill ha kort hår, hon vill ha långt hår, hon vill leka på skolan, hon vill inte leka på skolan, hon vill ha dom och dom skorna, men inte dom skorna...
Med ens är man världens sämsta mamma för att man bara har två olika brödsorter att välja emellan för inget av dessa duger, man har "bara" en sorts yoghurt men två olika sorters flingor men vad spelar det för roll, inget av dessa duger heller...
Jag drar till med klassikern: Vet du att det finns barn här i Sverige som inte får någon frukost alls hemma....
Får bara en otroligt ilsken blick och ett fnys tillbaka.
Jag säger med hög och bestämd röst: Bortskämda unge!
Ångrar mig direkt men orden är ute och blir liksom hängandes i luften en liten stund, dottern slår ner blicken... Shit, vad har jag sagt?!
Efter att ha trugat i henne en knäcke-macka kommer hon försiktigt fram till mig och säger: Mamma, förlåt, men jag vill bara ha en kram....
Där står jag och är arg som ett bi, vill rycka håret från huvudet (har ju inte så mycket hår att rycka) å så vill barnet ha en KRAM!!!!!
Mitt svar blir: Ja om du borstar håret först!
Ibland blir jag fundersam över mig själv, hur j*vla viktigt var det att borsta håret just där och då!?!?!?!?! Ge barnet en kram, den bästa kramen hon någonsin har fått!!!!
Okej då, hon fick den bästa kramen eveeer, men efter att hon hade borstat håret....
Ja jag vet, jag är ett pucko men inte faan är livet enkelt när man är 9 år...
1 kommentar:
Det där känner jag mer än väl igen med hormonerna som stormar och hur man går bet många gånger. jag har 6 barn och 2 av dom är döttrar. Tack och lov så är det några år sedan dom var i det hormonstadiet :-).
Har läst lite i din blogg och kan bara säga att livet kan verkligen vara upp och ner som ensam mamma. Jag har varit det i många år nu och mina ungar var små då, men på nåt sätt så ror man allt i land ändå.
Natthälsningar
strömma
Skicka en kommentar