Missuppfattning = Dumt...

Ja men okej så här är det, det är lika bra jag slänger ut det här på sajbern direkt.
När jag träffade min fd make var jag hyfsat vältränad, eller jag hade väl kanske börjat slappa till mig lite när vi började att ses men så träffade jag då en man som gillade att sitta i soffan och kolla på tv, gillade att äta chips och ostkrokar osv... Således lade jag på mig en hel del i vikt och sen kom barn nummer ett, barn nummer två och vikten den gick upp och ner precis hela tiden.

På sommaren innan vår separation började jag att gå ner i vikt igen, jag började träna, var ute mycket mer med hunden osv så jag hade gått ner en massa kilon när han valde att presentera sin idé om hur hans framtid skulle se ut och där var inte jag inkluderad. Många går ner jätte mycket i en separation oavsett på "vilken sida" man befinner sig på och så gjorde även jag. Iof gick jag ner i vikt för att jag var ute och promenerade i timtal med min vän Johnny i telefonen. Jag gick och gick, grät och snorade, pratade och omsom skrek i telefonen och misstänker att de människor som jag mötte det året längst med gångvägar, stigar och andra platser såg på mig att allt inte stod rätt till.

Meeeen så har jag börjat gå upp igen... Så där sjuuuukt jobbigt krypande... 10kg på ett år har jag gått upp nu så nu jävlar får det banne mej vara nog.
(Ja jag vet jag har sagt det till mig själv såååå många gånger).

Fakta: Jag har inte ekonomi till att börja träna på ett gym.
Fakta: Jag har allt tid i världen till att träna (egentligen, vem försöker jag lura liksom?!)
Fakta: Jag har maskiner och redskap hemma som bara samlar damm...

Såååå jag valde därför igår att börja med en grej som syrran i K-backa har tränat med i ca ett år nu... Hon är så sjuuukt duktig och har verkligen fastnat för detta å är på väg att bli instruktör i detta på ett gym där nere! GOOOOOO GOOOOO GOOOO! Sjukt stolt och imponerad av hennes drivkraft i allt är jag.
Men i alla fall.... Åter till gårdagen...
Jag har fått hem mina grejjer och jag har pratat med henne i telefon om hur jag ska börja, lite lätt, för att inte göra illa mej... Någonstans HÄR dyker denna missuppfattning upp....
Christine: Kör inte mer än 10 MINUTER i början.
Jag: Okej jag fattar (i mitt huvud hör jag 10 UPPREPNINGAR).

Igår väljer jag att öppna och kolla på träningsdvdn som följer med..... Meeeen det ser ju snyggt ut det där, olika vinklar och snygga killar och tjejer i underkläder som tränar.
Jag tänker så här, kan hon träna i underkläder så kan jag.
På med sporttopp, trosor, stumpor och skor... Ehh.... Svänger förbi spegeln och inser i samma ögonblick som jag stirrar på min egen spegelbild att njae...  Jag kanske inte KAN träna i underkläder, inte ens i min ensamhet i mitt eget hem...
Klär på mig och kör igång. Ja jo visst börjar kroppen att svara redan på första övningen genom att börja darra okontrollerat så när jag har kört hela passet på 40 minuter är jag som en skål med Jello.... På riktigt, jag darrade, skakade på helt okontrollerade sätt och det var ju lite lattjo...

Kände redan efter en halvtimme när jag skulle böja mig ner för att sätta på hunden kopplet att "aj då... Ska det verkligen börja kännas redan i mage och lår?"....

Pratar med min kääääära Christine när jag är på väg ut med Doris och när hon hör att jag har kört i 40 minuter blir hon först tyst (oroväckande tyst) för att sedan börja fnittra lite försiktigt för att till slut helt bryta ihop i skratt... Ehh... Okej... Och det roliga med detta tänker nu ni...
Jo, hon hade av ren vänlighet (?) kört ett provpass med sin fantastiska make i helgen och insåg efter 10 minuter att det pass hon körde med honom var alldeles för hårt... Å jag hade kört 30 minuter TILL!!!!! Ååååå sååååå roooooligt.

Idag har jag rört mig som om jag har skitit ner hela  mig, jag har gått med smååååå smååååå steg för att det gör ONT överallt!!!! I varenda jävla muskel på denna kropp har jag känningar av vad jag gjorde med den igår. Jag gick otroligt låååångsamt och hämtade Sonen från skolan och han tittade lite misstänkt på mig när jag gick låååångsamt upp för trappen till lägenheten. På kvällen följde han mig ner till porten i huset när jag skulle ut med Doris bara för att det såg så roligt ut när jag gick ner för en trapp. Skrattandes...

Världen är elak! Den är elak säger jag!!!!

La mig i  sängen brevid Sonen för att läsa bok, jävla skit bok att vara rolig då så man måste skratta... Höll knappt på att komma upp ur sängen för att magmusklerna skrek ut sin smärta...

Jo just det... Christine hade vänligheten att poängtera att dag två alltid känns värst å om det inte har släppt så kan dag tre oxå upplevas som jävlig... No SHIT!!!!!

Om jag kan ta mig ur sängen imorgon, om jag kan sitta ner på en stol, om jag orkar lyfta upp händerna på tangentbordet så lovar jag att köra en återkoppling här på bloggen men bara om...