What a wonderful world - Louis Armstrong

Flytta Flytta Flytta...

Vi lever i ett kaos jag, kidsen och Dum-Doris... Satan vad prylar man har samlat på sig på två år... Och huuur många kartonger kan man behöva packa och packa upp egentligen?
Ja ja, vet att det kommer att bli bäst när vi är klar i alla fall :)

Jag har fått så himla mycket hjälp ifrån vänner så jag blir alldeles till mig av tacksamhet.
Nu ser jag fram emot att få komma i ordning ordentligt i det nya boendet men det är en bit kvar om man säger så... :)

Ok försök nr 2..

Foto: Privat 2013-09-17Fotograf: Sonen

Jag vet vad jag har... Men jag vet inte vad jag får...

Eller jo... Jag vet vad jag har och jag vet vad jag får men förändring är lite läskigt ändå... Nu kan jag ju ana att alla i min omgivning inte kommer att hoppa jämfota av glädje när allt har fallit på plats och det är lite skrämmande. Pratade med en av mina grannar om detta idag och fick med ens en knut i magen. Tänk om allt börjar om igen nu när vi har kommit så långt som vi har gjort. Tänk om detta korthus, luftslott ja kalla det vad du vill rasar och allt blir bara kattskit igen. Varför är dom negativa tankarna så mycket enklare att tänka och känna än de som är positiva?! Jag vet att det är sjuuukt onödigt att förvänta sig det värsta men ibland finns det liksom ingen annan utväg...

Nej, vågavägravaraneggo!!!! Positivt tänkande är biffen! Allt kommer att bli bra! Allt ska vara bra! Allt ÄR bra och jag kommer att känna mig trygg och lugn in i själen!

Tänk om inte om fanns vad mycket lättare livet skulle vara då. Samtidigt blir jag så jävla förbannad på mig själv som tillåter att denna negativitet "ta udden" av glädjen som jag känner. Varför kan jag inte bara få stanna kvar i den där känslan av hur blodet börjar bubbla likt kolsyran i champagnen? Varför kan jag inte få behålla det där leendet som sprider sig till ögonen och som får dom att lysa? Varför kan jag inte få sitta och fnittra på gränsen till hysteriskt i telefon medan planerna görs... Och varför lyckas "jag" fixa jobb åt andra än mig själv? Och OM detta inte skulle funka nu så står "vi" ju inte vid världens ände... Allt finns ju kvar så att säga... Ja ja... Den som lever får se...

Förändringarnas tid är här på alla plan! Bring it!!!

Jag har gått "i väntans tider" ett par veckor nu... (Nej mamma jag är fortfarande inte gravid) Väntan har varit lååång, stundtals på gränsen till outhärdlig men nu jäklar! Idag kom beskedet som vi har väntat på och det var positivt (Mamma!!! Nej!!!).
Beskedet lämnades via telefon och jag stod inne på Stadium, inser nu i efterhand att jag kanske är skyldig personalen där en ursäkt men jag blev så jäkla glad och det kunde nog ingen missta sig på.

När tiden är mogen eller inne kommer jag att tala om vad allt detta handlar om men det är inte min sak att säga eller att avgöra heller för den delen men jag kan väl säga som så här: Om inte Mohammed kommer till berget får berget komma till Mohammed!
(Ja ja... kan väga in min egen del i detta aningens aningens för mycket men låt så vara, jag är glad).

Jag har även varit iväg på något som kallas för Rekryteringsträff vilket var riktigt najs faktiskt. Trevligt bemötande och en otroligt trevlig människa som presenterade företaget hon arbetade för och deras vision och mål. Resultatet "råkade bli" en bokad intervju till nästa vecka... Jo jo, bra dag kan man säga!

Var även in i en butik för att köpa nya byxor till Sonen (igen), han har vuxit förbi en storlek känns det som och fick ett fantastiskt bra pris på 3 par byxor. Var lite wild and crazy och köpte ett par av annan modell men tänkte att det är väl bara till att byta dom om de inte passar lilla "herrn" men han blev riktigt glad för dom! Förändringarnas tid är här kan man säga på i stort sett alla plan just nu :) Bring it I say, I love it!

Blandad kompott av dagen...

Att vara hemma med en son som är sjuk fast frisk är otroligt påfrestande för psyket. Idag har vi kommit ihop oss ordentligt två ggr... Fråga till mig själv: Mimmi, tror du att Sonen förstår bättre vad du försöker förmedla genom att höja rösten och tala långsammare?!!?!?!?

Ibland blir man bara så där fruktansvärt trött på sig själv så man håller på att kräkas!
I och med att ytterligare ett barn i Sonens klass kräktes igår behåller jag honom hemma imorgon oxå... Som jag längtar... INTE! Missförstå mig inte nu, jag gillar att vara med mina barn men ett barn som det egentligen inte är något fel på men som inte får vara på skolan osv han är inte så himla skojjig att umgås med... För att inte prata om att han kräver att JAG ska se till att han är sysselsatt precis HELA tiden!

Jag har jobb att söka, samtal att ringa och ett hem att packa ihop... Jag har inte TIIIID att ha en 9-åring hängandes i hasorna precis hela tiden.... Exempel: Jag säger: Nu går jag in i duschen och blir nog där inne en stund! Underförstått är givetvis att behöver någon (Läs: Sonen) uträtta något behov så bör det göras NU! I duschen står jag ett par minuter och blir egentligen inte förvånad när någon (Läs: Sonen) sticker in nosen och säger: "Jag måste bajja". Toppen! Strålande! Underbart! Satan vad jag längtar tills vi har TVÅ TOALETTER!!!!

Sedan sitter jag i soffan efter att ha pratat "hemlisar" med min fina vän i Göteborg och är så där härligt varm i kroppen, både av duschen och samtalsämnet, Sonen kryper upp brevid mig och Dum-Doris sätter sig högst upp på oss båda som kronan på verket, vi tittar på Idol (vet ej varför Sonen kollar, själv kollar jag ENBART för att det är en herr Anders Bagge som är med). Då kläcker Sonen ur sig en av sina underbara kommentarer när en av deltagarna ska fram och krama bla Alexander Bard: "Det är äckligt att krama en hårig flintis"... Med ens var den där mjuka, goooa härliga införsovaiegensäng känslan helt borta och gapflabbet tog över! Min son har verkligen dom mesta och bästa kommentarerna ever!!!!

Nej men om man skulle ta och sätta sig i soffan, stänga av tv:n och njuta av tystnaden en stund för snart börjar Sonen prata i sömnen, Dottern slå huvudet i väggen och en ny dag hemma med en "sjuk" son gryr... Som jag har längtat... INTE!

Men har pojken fått migrän eller vad är det frågan om?

Efter skolan kommer Sonen hem med två kompisar och är glad och bara drar iväg med sina kompisar, säger åt mig att ringa när han ska komma hem. Efter 2 timmar kommer han hem, blek om nosen och kallsvettig. Tar sig för huvudet och bara kvider fram: "Ont"

Vi har haft otroligt härligt varmt väder idag och min första tanke var solsting... Sätter honom i ett svalkande bad, får i honom en barnalvedon (trots att han själv säger att det aldrig har hjälpt tidigare) och en halvtimme senare kräks han... Han har så ont i huvudet så han förklarar det som om han har "blivit halvt ihjälskjuten med en halv kula i huvudet". Jag ser ju på hela honom att han har ont! Och som jag känner igen mig i denna smärta.

Men lilla älskade underbara unge... Faan om han har fått den migrän som jag har tampats med i så många år... Jag var 11 när jag fick migrän och tror bestämt att den var hormonrelaterad men nu?! Sonen är 9 år... Efter att han hade kräkts drog han i sig en Piggelin-glass och satt i sängen och sa: "tror jag måste sova en stund nu"... Inom loppet på 2 minuter (lovar för jag tog tid) somnade han och vaknade inte förrän 19.30. Då var han pigg som en mört så jag trodde att nu på kvällen kommer det bli svårt att få honom att somna igen men där hade jag fel! Eftersom han har kräkts nu så får han vara hemma imorgon så han fick vara uppe lika länge som Dottern men då gick han och la sig i sin säng utan snack och somnade efter ca 20 minuter och han sover än... 

För att eliminera allt så kommer jag ringa och boka tid hos världens bästa Linda (Optiker till yrket) imorgon. Som jag önskar att det är något annat än migrän... Min lilla fina fina pojke!