Detta byråkratiska land vi lever i...
Sticker inte under stolen med att detta gör ont, jag blir ledsen och får såna där gråtattacker som bryter ner en lite mer än förra gången och tillslut sitter man i ett hörn på golvet och undrar hur man ska lyckas uppnå kraften till att resa sig igen för det är ju inte precis så att livet runt omkring en stannar upp bara för att en annan fastnar i ett vakuum, nej det jävla tåget det väljer att öka hastigheten och det förväntas att en annan ska hänga/hinna med på detta.
Tyvärr börjar detta visa sig även på ett av mina barn att hon mår dåligt och att hon inte riktigt förstår vad som händer...
Ta bara sånt här som har med barnens födelsedagar att göra... Jag är väldigt noga med att poängtera att antingen bjuder man alla (om man har möjlighet) eller så bjuder man ingen, man väljer inte bort någon för det är inte schysst å vad ska jag då svara på hennes fråga om varför jag inte är bjuden på hennes kalas hemma hos pappa på lördag?
Ja vad säger man då? Hmm...
Denna lilla tjej som tvingas in i vuxenlivet för att vuxna "väljer bort" varandra, det är inte schysst tycker jag men nu är det så och jag får försöka göra det bästa av situationen men det är svårt när man ser att tårarna är på väg på ens högt älskade dotter och underläppen börjar darra, hon är så liten men ska vara så stor... Jag ser hur hon biter ihop och hur hon vänder mig ryggen, hon vill inte visa att hon mår dåligt, att hon tycker att detta är jobbigt till skillnad från sin lille-bror som skriker ut sin ilska, "Men MAMMA VARFÖR FÅR INTE DU VARA MED????"
Vad!!!! Vad ska jag säga då????? Å jag kan ge mej faan på att innan lördag kommer jag få höra kommentaren ifrån pappan till mina barn: Jo men visst är du välkommen på lördag, för det har jag allllllldrig sagt att du inte är...
Skulle kunna sätta 1000 spänn på att jag kommer att få höra den kommentaren men då vänder vi på det en liten stund...
Hur "bekvämt" (för att använda ett av hans ord) skulle det bli för alla om jag kom dit (och med alla menar jag hans familj som jag trodde att jag stod väldigt nära, tom närmare än han då han vid flertalet tillfällen haft viljan att helt säga upp kontakten med samtliga...) hur skulle detta påverka stämningen på kalaset? Hur skulle detta kännas för våra barn? Skulle det bli bra för någon av dem? Nej helt ärligt så tror jag inte det!
För om det är några som kan läsa känslor och känna av hur människor verkligen känner för varandra så är det barn och jag är grymt sårad, ledsen och besviken på flera av dessa människor och det skulle absolut märkas!
Oavsett vad jag gör eller hur jag gör går vi alla ur detta som förlorare, försöker dock vara så tydlig inför barnen att de inte har med detta att göra alls utan att detta är mellan oss vuxna men visst självklart ser jag dubbelmoralen i det och skäms lite grann inför mina barn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar