Är inne i en svacka igen, kroppen har börjat visa (tydliga) tecken på att det är för mycket runt omkring mig igen men om jag låtsas som ingenting kanske detta försvinner av sig själv om ett tag...
Mycket händer runt omkring mig nu, många känslor är upp och ner...
Vad ska jag göra, med vem och när, hur och varför....
Det har nu gått lite drygt ett år sedan jag separerade och blev lämnad av mina barns far, trodde verkligen inte att det skulle göra så ont att bli påmind om det liv jag levde innan men jag sliter ont varje dag.
Jag har flyttat tillbaka till det bostadsområdet som vi bodde i som familj och det gör mig ont när jag får höra av tidigare grannar att de har presenterats en helt annan bild av hur vår separation har gått till och det som gör mest ont är att ingen har "besvärat" sig att fråga mig hur jag har upplevt det...
Har återigen fått höra att vår separation skulle ha varit baserat på ett gemensamt beslut och till det kan jag bara (igen och igen) säga: BULL SHIT!!!!
Missförstå mig inte nu, jag tycker idag, ett år senare att det var ett bra beslut för jag och pappan till mina barn ska inte leva tillsammans, ingen tvekan där, där är jag helt överens med hans beslut, nu... Alltså NU är jag det men det har tagit över ett år att komma fram till det...
Detta beror mycket på att jag är på väg bort rent känslomässigt, jag träffar människor, nya som gamla som får mig att må vansinnigt bra, galet bra.
Jag blir uppmärksammad för att vara kvinna, blir smickrad och på gränsen till generad över att höra vad som viskas i mitt öra... Men jag njuter av varje sekund.... Jag är inte van vid detta, jag är inte bortskämd med detta och jag tror inte att jag någonsin kommer att ta sånt här för givet då jag har levt utan det i så många år och vet hur det förstör en människa och en relation.
Ömsesidig respekt är bland det bästa att starta en relation på och det är väl den jag har saknat...
Och det här med att känslorna, tårarna, förtvivlan över hur allt har blivit, att de är upp och ner nu är inte konstigt, kom hem från en underbar helg i Göteborg i söndag och hela mitt jag fullkomligt skriker ut att jag inte vill vara här....
Jag vill vara där mina barn är, där min hund är, jag vill studera färdigt, jag vill bara få allt att bli bra och att alla runt omkring mig mår bra men jag mår inte bra av att vara ca 90 mil ifrån de människor som får mig att må bäst!
De som får fram mina bästa sidor av mig, de som jag kan känna mig fullständigt avslappnad med, de jag kan skratta med tills jag kiknar och nästan kissar på mig... De som får mig att försvinna in i en kram och bara stänga av allt runt omkring, får tiden att stanna...
De som får mig att känna mig liten... Trygg...
Jag skulle behöva en helg med att få uppleva tvåsamheten igen, att få bara vara Mimmi, få krypa upp i soffan och luta mig emot någon, känna tryggheten i att inte vara ensam när kvällen kommer... Få lägga upp fötterna på soffbordet och för en sekund bli störd över att det ligger ett par fötter till på bordet, för att sedan i nästa sekund få njuta av stunden av att det faktiskt ligger ett par fötter till där...
En vis man "sa" till mig för någon vecka sedan att han levde i nuet, jag svarade att jag inte vet hur man gör och hans förklaring lät så fullkomligt självklar och enkel: "sluta oroa dig för saker som inte kommer att hända och händer det så kommer du att hantera det likadant som om du redan hade oroat dig för det"...
Så jag anammade det i fredags då jag var inne i Göteborg med en av mina vänner, jag levde i nuet och det var fantastiskt. Så detta kommer att bli lite av mitt mål framöver att försöka leva mer i nuet och inte blicka bakåt så mycket som jag har gjort fram tills nu utan nu är det NUET och framtiden som gäller!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar