torsdag 29 mars 2012

Omtumlad är bara förnamnet...

Förra torsdagen hade jag packat min bil och styrde den mot Göteborg efter sista "föreläsningen" på skolan, nu har vi bara C-uppsatsen kvar.

Lyckades givetvis köra fel på det ställe som jag absolut INTE skulle köra fel... När jag ska ner till mina nära i Göteborgstrakten ska jag åka förbi själva Göteborg, alltså inte in i staden och snurra men denna gång ville Mrs Garmin testa mina gränser till max...

Jag satt och pratade i telefon med min mor när jag hör Mrs Garmin säga, "håll till vänster"... Sagt och gjort, jag höll till vänster och sa faktiskt högt: "men vad fränt en ny bro med en massa lampor på, den har jag aldrig kört på tidigare"...
Vet ni varför jag aldrig har kört på den tidigare? Jo för att jag har inte kört fel i denna del av Sverige förut....

Upp på bron och in i Göteborg, tvärgator hit och dit, det finns ganska många enkelriktade gator i Göteborg... Vissa går det visst att mötas på, faktiskt! Mycket tutande å vinkande blev det åt mitt håll men jag vinkade så glatt tillbaka... En sak lärde jag mig genom att åka åt fel håll... Spårvagnar varken vejjer eller saktar in när de kommer dundrande...
Fortfarande pratande med min mor på telefon försökte jag hitta ut ur detta gytter av gator, avfarter osv... Hamnade dock i ett slakthusområde 3 gånger och vid samma parkeringshus 3 gånger... Är inte det duktigt?

När jag kom tillbaka på samma ställe för tredje gången sa jag tack och hej till min mor som påtalade att jag var förvånansvärt lugn under denna "felkörning", pip pip så var batteriet i mobilen slut och så drog jag ur sladden till Mrs Garmin för att kunna ladda telefonen å så dog Mrs Garmin... VA?!?!!?!? Nu fick jag i hennes livslina efter ett par minuter så hon kom tillbaka...
Ca 20 minuter höll jag på å irra omkring inne i Göteborg... Å som om det inte gick troll i detta... Skulle upp på Majorna några dagar senare och hamnade på helt motsatt sida... Ehh... Ursäkta Mrs GAAAAAAAAARMIN har du blivit senil eller vad???

Veckan som har gått har bara försvunnit i tid... Middag på trevlig restaurang med fantastiskt sällskap, trots att inte alla av de andra gästerna tyckte det, trevliga och givande samtal med vänner, lunchsällskap som jag skulle kunna tänka mig att äta fler måltider med och ofta! Ny vän som man kan sitta och fika med i det fantastiska vädret! Och mina närmsta och underbaraste vänner som man kan vara tyst med utan att det känns obekvämt.

Att få ligga och diskutera saker som Jesus uppståndelse, de tre vise männen och så vidare med en nära vän är få förunnat! Intressant, lärorikt, förbryllande...

Efter att ha sovit 3 timmar och utfört en väldigt bra och givande intervju till vår C-uppsats satte jag mig igår i bilen och körde 85 mil norr... Kommer hit och det är kallt som attans, skitigt, mörkt och allmänt deppigt.... Hur ska jag stå ut?! Jag är så glad och tacksam för att jag har så fina vänner här uppe som kan lyfta mig när det blir för tungt för det är en tung tid jag går emot... Igen... Ska det aldrig lossna?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Att prata i telefon och samtidigt köra, ingen bra kombination va?

Mamma-Mu sa...

Nej det håller jag absolut med om men att köra bil i 9 timmar utan att prata i telefon är inte heller någon bra kombination och GIVETVIS använder jag hands-free när jag kör bil!