Ja jag erkänner... Jag ljög!!!!

Varför envisas man med att hålla fast vid en lögn som motparten bör se igenom ganska lätt på en gång?
Varför envisas man med att låssas som ingenting när man får en följdfråga som faktiskt kan få lögnen att försvinna?!
Jag hade min chans att göra fel till rätt men valde helt sonika att fortsätta i lögnens spår och snart blir nog tungan min blå för att sedan skifta i svart!

Vad jag har ljugit om?
Jag ska förklara det så här:
Mina barn åkte till sin far igår och jag blev sjuk under förmiddagen igår så jag sov nästan hela dagen och kvällen. Hade inga problem med att somna igår kväll heller och vaknade vid 6 tiden i morse och njöt av vetskapen att jag kunde vända mig om och somna om. Inga barn som skulle passa bussen eller ha sällskap till skolan, ingen hund som motvilligt följde med ut. Jag somnar om! (Säkert med ett leende på läpparna). Vaknar med ett ryck av att jag håller telefonen i handen och säger: "Mimmi"
Får tillbaka: "Men neeeeeeeeeeeeej sov du? Å du som har sovmorgon och allt!!!!!"
Jag svarar (det är här jag kommer ut på den där tunna tunna isen): "Neheee då inte sov jag, inte! Jag har legat vaken en stund och bara legat! Jag har iof inte klivit upp ur sängen men VAKEN VAR JAG!"

Nej Christine, jag var inte vaken (vilket jag misstänkte att du hörde) men nu är jag och jag fullkomligt älskar våra morgonsamtal varje dag för man liksom kommer igång på ett bra sätt.

Sååå nu är lögnen ute och jag hoppas få behålla färgen på min tunga ett tag till.... :)

Trevlig fredag på er där ute!