Jo då jag lever, vet att några undrar...

Påsken har kommit och gått, jag har haft en fantastisk "ensam-ledighet" men nu börjar allvaret... Barn, söka jobb, motivera mig själv till att hålla humöret och energin uppe och så dyker nyheten om att en pojke (ja jag väljer att kalla det en pojke när det är ett barn till en gammal vän) har valt att själv avsluta sitt liv...

Det blir så fel... Med allt... Föräldrar ska ALDRIG behöva begrava något av sina barn.... ALDRIG!!!

Jag vill säga: Lilla vän, du har ju livet framför dig varför avsluta det nu och så här?!

En ständig rädsla gnager inom mig när sånt här händer, måtte mina två underbara barn ALDRIG må så dåligt och ALDRIG känna sig så främmande för mig att de inte kan komma och prata med mig om allt.

Nej... Hjärnan och hjärtat funkar inte nu, jag tar med mina små och kryper upp i soffan och luktar på dom och bara njuter av att ha dom nära för det är inte alla som får göra det...