Jag stryker, packar och plockar undan för att jag och barnen ska ta natt-tåget ner till Sthlm i kväll då det är begravning för min farfar och barnens "Lasse" imorgon.
Det gör ont!
Jag inser att det är inte förrän imorgon som detta kommer att bli "verkligt" för mig.
Att träffa min farmor kommer att göra ont, jag är nästan lite rädd för hur jag ska hantera detta...
Jag har inte många goda ord att säga om pappan till mina barn just nu men vetskapen av att inte vara ensam i situationer som dessa handlar om trygghet, en trygghet som jag nu står helt utan!
Jag ska imorgon kunna vara stark för min farmor som har förlorat sin man, jag ska kunna vara stark för min pappa som har förlorat sin far, jag ska kunna vara stark för mina barn som har förlorat sin "Lasse"...
Men vem är stark för mig?!
Det är i stunder av dessa som jag saknar syskon... Nu är det bara jag (igen)...
I detta föds även en ilska, en ilska som växer för varje dag, en ilska som jag känner emot pappan till mina barn som på ett otroligt kränkande och förnedrande sätt talade om för mig att jag enbart tar med mig barnen till Sthlm för att HAN inte ska få träffa sina barn.
Jag känner mig ledsen, kränkt, förnedrad och otroligt besviken på hur HAN hela tiden lyckas sätta sig själv i centrum, hur han på sitt egocentriska viss väljer att se sig själv i detta och inte sätta barnen i första rummet.
Jag får höra ifrån olika håll att pappan till mina barn går omkring och säger att jag har "förbjudit" honom att träffa sina barn... Något som jag ALDRIG har gjort och hoppas på att jag aldrig heller kommer att göra då dom största förlorarna i detta då blir barnen!
De har inte valt att leva så här, jag har inte valt att leva så här men pappan till barnen som faktiskt har VALT att leva så här går omkring och är arg, spyr galla omkring sig till alla som vill höra...
Däremot har jag valt att skriva i ett sms till pappan till mina barn att: " jag ser hellre att barnen stannar hos mig tills du är klar med huset så du får jobba ostört"...
Hur det kan tolkas som att jag säger: "DU FÅR INTE TRÄFFA DINA BARN" ja det förstår jag inte...
Och sedan är det så här... Vi bor bara några minuter ifrån varandra och om han nu så gärna vill/ville träffa sina barn så är det bara till att sätta sig i bilen och komma hit, jag har heller aldrig nekat honom detta, snarare tvärt om... Jag har fått smsa honom om att han har en son som saknar sin pappa... Måste ju vara roligt att få ett sånt sms...
Nej känslorna mellan sorg, förfäran, oro, ilska går om varandra idag...
Bitter?! Ja jo kanske, idag... Bitter för hur det blev, inte hur det skulle bli...
Men jag har egentligen inte tid till att vara bitter... Har inte tid till att vara ledsen och sörja min farfar, tycker livet just nu handlar om att vara orolig både på det känslomässiga stadiet men även för hur det kommer att bli rent ekonomiskt för mig och barnen framöver...
Att jag kommer att leva under existensminimum är ju ingen nyhet, gillar inte denna ekonomiska situation som jag har satt mig i...
JAG har sett till att pappan till mina barn har fått ett bra jobb, utan erfarenhet och utbildning, ett jobb med en hög lön, en lön som gör att om han nu skulle bli arbetslös så får han ut mer pengar i månaden än vad jag får i studielån... Kul...
Jag vet ju om jag tänker efter att jag kommer att fixa även detta, för sån är ju jag... Men att ständigt gå omkring och vara orolig är inte bra!
Nu var det visning på vårt hus igår, det kom 20 par och tittade, jag håller nu tummar och tår att allt ska gå bra, att vi får ett bud på huset som leder till en budgivning!
Ett steg i taget... Höger - vänster - höger - vänster.... Framåt...
1 kommentar:
Tunga dagar ni har framför er.
Ord är inte nödvändiga, närvaron betyder mer.
Hoppas ni tar er igenom det på bästa möjliga sätt.
En begravning kan ju oxå bli ett oerhört fint minne. lite längre fram i framtiden för dig och dina barn.
Skicka en kommentar