Jag skulle ha börjat packa...

Eller jag skulle ha packat klart vid det här laget... Men tiden räckte inte till så jag får vackert packa imorgon istället vilket iof inte gör något....

Har varit iväg hos min fina fina vän Jenny ikväll och lämnat min underbara Doris, ätit en goooood middag med en massa barn och blivit bortskämd!
Vi pratade om hur allt har blivit de senaste två åren... Här sitter vi nu, båda frånskilda i varsin lägenhet och har funnit varandra... Vem kunde tro det för två år sedan???
Det är inte ofta som jag känner mig fullständigt lugn och bekväm med en annan människa men med henne och hennes barn gör jag det vilket är så himla najs!

Det är lycka att få en så fin vän under omständigheter i båda våra liv som lätt skulle klassificera sig som kaos.

Jag skiter i allt som heter packning nu och kryper ner brevid min kille som inte alls ville släppa mig för drömmarnas värld ikväll... "Lova lova att du ligger nära nära heeela natten Mamma!" och "Lova lova att du håller min hand om jag drömmer mardrömmar"... Mitt lilla stora hjärta!

Jag har verkligen dom finaste av dom finaste barnen och jag är så gudomligt stolt och tacksam över att jag har fått dessa! Självklart har jag inte lyckats på egen hand, nej vi har varit två om detta, och ja det kan låta tjatigt men jag känner mer tacksamhet än något annat för denna människa nu... Ilskan, sveket, sorgen har lagt sig till att en stund landa i likgiltheten för att nu bara känna tacksamhet för det fina som vi har åstadkommit tillsammans.
Ja jag känner väl inte tacksamhet varje eviga dag kanske men till större delen så gör jag det  men samtidigt så är det som jag säger till mina barn: "Älska er det göra jag alltid och kommer alltid att göra men det är inte alltid jag tycker om det ni gör och säger".... Typ...

Men imorgon sätter jag mig i bilen igen och åker söderut! Åter igen en meditativ resa som handlar om mig själv och att jag ska må bra! Skulle vilja påstå att detta börjar bli en vana ;) Men som jag har läääängtat efter denna resa och personer som finns i mitt hjärta! Ibland räcker inte telefonsamtalen till... Ibland behöver man få känna och klämma på varandra för att verkligen inse att det är på riktigt!

Däremot kommer jag att uppleva Ullared ensam för första gången... DET känns dock lite skrämmande måste jag faktiskt få säga... Jag brukar alltid ha min klippa, min stöttepelare, min expert med mig men nu måste hon ju jooooobbbbbbaaaaaa å då får jag räjsa runt själv.... Gahhhaaaaaaaaa

Hör väl av mig om jag har tagit mig ur Ullaredsträsket levande senare annars kanske ni ser mig i tv som en lätt förvirrad lite människa som springer omkring bland alla julsaker och sjunger på julmusik... Eller nått vad vet jag... Den som lever får se :)

Kärlek och glädje önskar jag er!