Nu kommer tårarna... & Magnus Uggla - Jag och min far

Jag känner mig som ett cykeldäck som har pyspunka... Som snurrar ett varv för att sedan släppa ut lite luft, i mitt fall lite tårar, för att sedan snurra ett varv till och släppa ut lite tårar...

Jag förlorade en familjemedlem i maj... Och har i ärlighetens namn inte orkat att ta tag i sorgen... Jag mår fantastiskt bra annars, både i själen och i sinnet men just denna bit har jag medvetet och omedvetet valt att inte ta tag i...

För någon vecka sedan började jag få behandling av en nära vän... Och då var han med oss på något sätt. Allt blev så tydligt när jag kom hem på kvällen och skulle börja med maten, öppnar ett köksskåp och fullkomligt överväldigades av hans doft!
Det var precis som om hela köket fylldes av hans doft och det startade hela processen. Jag bröt ihop, ramlade ihop i en hög på golvet och vet faktiskt inte hur länge jag låg där... Tårar kom på ett sätt som jag inte var beredd på och sedan dess har dom kommit som pyspunka...

Igår fick jag av en händelse se en bild på hans kista... Då pös det lite... Ikväll har jag och Dottern pratat om livet innan hon skulle lägga sig och då pös det lite... Nu pyser det iof ganska mycket men jag börjar nu känna en enorm saknad....

Det var inte min far som gick bort... Men det var min mors far... Min älskade lilla stora morfar.... Som finns med mig vart än jag vänder mig i min vardag. Hans käpp står i min hall, hans ungsformar hjälper mig att laga min mat... Jag saknar "Den steppande skräcken från Stöde"....