Jag blir faktiskt lite stolt över mig själv över hur mycket jag har klarat av ändå under detta år som har gått...
Jag trodde för ett år sedan när jag ringde till min bästa vän och grät så jag kräktes att jag inte under några som helst omständigheter skulle överleva denna prövning och jag trodde absolut inte att jag skulle känna mig så här stark som jag gör idag.
Idag kan jag stå rakryggad och prata med mina barn om vad som har hänt, de båda två ser och förstår hur hårt jag har jobbat för att de ska få en fungerande relation till sin far, något som de har, det gör mig varm i hjärtat för oavsett vad jag tycker om honom som människa kommer han alltid att vara far till mina barn.
Självklart har jag insett att deras tid med sin far inte har varit så himla lätt, jag har i stort sett skött hela "kittet" under så många år så att pappan till mina barn inte fick till vardagen med en gång det var inget konstigt, det var mycket därför som jag såg till att vi mötes hos Familjerätten för att få honom att förstå hur och vad det innebär med att vara ensamstående förälder.
Men jag återkommer ändå till hur stark jag känner mig idag!
Blir förvånad över hur trygg jag känner mig i mig själv och hur bestämd jag är i vad jag tror är bäst för mig och barnen.
Att leva utan en man i ett år är inte roligt, jag tror inte på ensamheten för människan, jag menar att vi är ett flockdjur, tvåsamheten är min grej helt klart. Sedan vad denna tvåsamhet innebär för mig behöver inte vara det samma som för dig.
Men självklart saknar jag någon att krypa upp i soffan med, att få skeda, att få vakna brevid någon med dålig andedräkt... Klart jag gör men det går ju ganska bra ensam oxå.
Jag har nu kommit på att jag inte vill vara ensam, jag tänker inte vara ensam men jag tänker inte göra som jag gjorde sist för 13 år sedan då jag gick ifrån ett förhållande till ett annat inom samma vecka, nej nu har jag låtit det gå ett år sedan jag blev lämnad och känner nu med spänning i luften fram emot denna höst.
Jag känner så otroligt mycket tacksamhet för människorna i mitt liv, jag hoppas att de vet hur mycket de betyder för mig!
Älskar ER!!!!
3 kommentarer:
Vi klarar mer än vi tror! Du har klarat detta, och jag hoppas och tror att du hittar Honom med stort H inom kort:)
Kram Susanne
Hejja dig !! Värsta första året avklarat. Nu blir det bara bättre och bättre!! :)
Ann-Louise
Underbara människor båda två!
Ja detta piss-år lämnar jag gärna bakom mig och ser med (lite) tillförsikt fram emot vad hösten har att erbjuda...
Jag är glad, nöjd och stolt över hur jag har klarat mig igenom detta år! Slår mig nästa lite för bröstet ;)
Tack till er!
KRAM Mimmi
Skicka en kommentar