Frustration för när jag äntligen kommit igång i mitt skolarbete och att det kändes bra, behöva avsluta det för att få ett samtal om att mina saker som stått i garaget till huset som vi har bott i nu stod på uppfarten...
Frustrationen och rädslan över att gå som förlorare i detta, även ekonomiskt inte bara känslomässigt, samtidigt som ilskan tar överhand...
Tårarna som rinner när jag träffar mina "gamla" underbara grannar, grannar som jag inte ville flytta ifrån, saknaden efter den vardag som tidigare fanns...
Tårar som rinner när man hör hur andra människor blir behandlade...
Rädslan över hur situationen framöver för mig kommer över mig och kramar ihop hjärtat till något skrynkligt litet som försöker slå jämna slag...
Känslan över att vara ensam... Känslan över att man åker ifrån barnen, inte till barnen...
Paniken över att få tag på någon som kan hjälpa mig att få bort mina saker...
Få någon som kan hjälpa till under påskhelgen... Någon som kan/vill köra släpvagn 6 mil från stan...
Och vet ni... Jag fick hjälp... Den bästa hjälpen...
Åter till det här med känslorna...
Från frustration, rädsla, panik, till ren och skär glädje!
Att få sitta i en bil med en människa som vet så otroligt mycket om en, att få sitta i en bil med en människa som spelar musik för en som man inte har hört på så otroligt många år, framkallar minnen, att få sitta i en bil och SKRATTA, bli generad, känna glädjen sprida sig i kroppen igen efter denna helvetes dag, det är kärlek och lycka det!
Tänk att musik kan få en till att minnas, ja nästan så pass att man minns dofter...
Satt där i bilen och lyssnade på bland annat Alphaville (okej att jag blandade ihop dom med A-Ha, men okej my bad... *ler*)
Jag satt där och lyssnade på musik och blev generad, lyssnade på texterna som betytt så otroligt mycket för så många år sedan... Minns tillbaka till vad man gjorde till just dom där låtarna och blev generad igen... Minns bla hur otroligt förälskad jag var i en kille ett tag, en kille som förövrigt gick omkring i en läderhatt, något som min pappa tyckte var så sjuuuukt fånigt så denna stackars kille fick helt sonika smeknamnet "läderhatten" av pappa.
Pappa kan än i dag säga: "såg "läderhatten" i Tumba häromdagen... ;)
Vilken fantastisk kväll det blev... Med middag på restaurang Gyllene-Måsen, god natt kramarna på trappan... Shit vad jag saknar att kramas! Hela kroppen saknar att kramas! Fantastisk kväll!
TACK!!! Och TACK till er båda som var inblandade i detta, en av er ska jag ta ett "snack" med nu under dagen, men TACK!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar