Ja det är humöret jag syftar till, givetvis...
Träffade en gammal vän på stan förra lördagen, en vän som jag har tappat kontakten med helt sedan ett par år tillbaka.
Där och då bestämde vi att nu till helgen (igår) skulle vi träffas och dricka vin och "catch up"...
Det gjorde vi och lite till...
Vi plockade upp tråden där vi lämnat den för en massa år sedan och det var så härligt!
Sedan tog vi en taxi och plockade upp hennes sambo med kompis och åkte in på "lokal" inne i stan...
Efter ett tag åkte vännerna hem åt sitt håll och jag och sambons kompis tog en taxi åt vårt håll, ja vi bor åt samma håll, hyfsat nära så...
Men jag kom till insikt igår kväll...
Att så som vi, jag och pappan till mina barn har levt under så många år, det är inte sunt...
Inte för en person som mig i alla fall som behöver ömhet, uppskattning, kärlek, fysisk och psykisk närhet...
Denna insikt gör fruktansvärt ont!
Ont i hjärtat gör det...
När man får höra hur andra har upplevt vårt förhållande från deras sida, när de nu säger hur de har sett hur jag har kämpat för att få till det... Det gör ont... För jag har varit så mitt upp i allt så jag har verkligen inte sett det så, men nu när jag har fått distans till det hela så blir ju bilden en annan...
Och som vanligt när jag har ont så drar jag det ett steg längre, bara för att se hur långt jag kan gå innan jag bryter ihop fullständigt...
Idag räckte det med dom första minuterna in i denna alldeles underbara film...
Denna film kom ut på mitten av 80-talet, jag var nog inte mer än 10 år eller något när jag såg den första gången och den satte spår... Det var såååå jag skulle leva mitt liv! Stark, kvinnlig, självständigt...
Känner mig varken stark, kvinnlig eller självständig nu...
Har haft en vecka med barnen som har varit perfekt, däremot har den rent känslomässigt varit tung. Jag har skrivit under, betalat och skickat in skiljsmässopapprena, vilket gör så där ont i själen så man bara vill krypa ihop i en liten hög under bordet och bara försöka andas...
Skulle egentligen idag ha varit ner till huset som vi bodde i tillsammans, som familj, och börjat dela upp allt... Men jag klarar det inte...
Fick ett sms ifrån pappan till mina barn, där han (av vänlighet och respekt för mig vilket jag är tacksam för) att vi kunde göra detta imorgon (min önskan) och att jag kunde ta med mig någon som stöd om jag behövde... Men VEEEEEEEEM ska jag ta med mig som stöd i detta?!?!?!?!
Har så jävla långt till dom som jag skulle kunna tänka mig att ta med mig vid ett sånt här tillfälle...
Faan vilken situation jag har försatt mig i!!!!!!!!!
Det finns ett ställe i denna film som jag har refererat till tidigare i många år, helt ovetandes om att den kommer ifrån just denna film...
I've got this thing that I've learned to do lately... When it gets so bad and I think I can't go on... I try to make it worse... and when I'm certain I can't stand it... I go one moment more...
....that's me...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar