Du kommer hit och jag mår bra, bättre och bäst.
Vi sitter och pratar om allt mellan himmel och jord, jag får le, jag får skratta...
Sen hör jag hur du säger åt dina tjejer att det är dags att plocka ihop och jag känner hur hela jag stelnar. Nej inte än vill jag bara skrika...
Det blir jobbigt vid dörren när ni ska gå, det kramas och vi ler men vi törs inte se varandra i ögonen för det gör för ont...
Du går sist ut och säger, "titta inte på mej"... Du går...
Jag vänder mig om och säger till mina barn att jag ska bara gå på toaletten en liten stund...
Tårarna rinner ner för mina kinder och jag vet inte när vi ses nästa gång...
Tårarna rinner ner för mina kinder och jag vet inte när vi ses nästa gång...
Vi kan inte fortsätta att göra så här emot varandra det vet vi båda två.
Du törs tro att det som glimmar i horisonten är ljuset i tunneln men jag är inte lika säker.
Min absolut bästa vän, jag vill inte att du går ut genom dörren, jag vill inte att du sätter dig i bilen och åker här ifrån, jag vill inte att det ska vara närmare 90 mil emellan oss...
Jag vill ha vardag med dig, jag vill kunna komma över och låna lök hos dig....
Och om en timme kommer nästa avsked... Nu är det tungt, jävligt tungt!
2 kommentarer:
Fy så sorgligt.... :( Nej, det där lät som för mycket lidande....
Ann-Louise
Min underbara , underbara vän.. Du förstår att jag inte är bra på avsked och det var då fan rent ut sagt .. Jag VILL inte bo så långt ifrån dig, jag VILL inte bara vara en snäll Christine som kommer till dina barn. Jag vill vara en del av deras vardag, jag kan tom. vara Christine-Tjat-Kärring-Jävel när de kommer i tonåren.. BARA jag får en vardag med er..
Saknar dig..
Skicka en kommentar