Min mamma är pälsdjursallergiker så när jag växte upp fick jag ha sånna där spännande husdjur som vandrande pinnar, fiskar, två guldhamstrar samt en kanin som bodde ute året om...
Vandrande pinnar är så där när det kommer till att kelas med, fiskarna bara dör men guldhamstrar... De kan man både kela med och hålla ovan vattenytan, något som jag oxå fick reda på var att om man klämde dom på magen lite "hårdare än vanligt" då såg det ut som om ögonen skulle hoppa ut... Alltså jag var absolut inget elakt barn och absolut inte med djur men det är vad jag minns och hur jag kom till denna insikt det vet jag inte.
Jag hade alltså två guldhamstrar, ja inte samtidigt utan när den första dog så fick jag en till. Givetvis fick jag döpa dessa till vad jag själv tyckte var passande, således döptes de till Kurt Ett och Kurt Två.
Kurt Ett var väl så där rolig att leka med men Kurt Två, det var killen hela dagen liksom :)
Han lyckades vid ett tillfälle att rymma...
Vi bodde då i ett radhus i Alby, Botkyrka, Kurt bodde i ett eget rum (ja hans bur stod i gästrummet för att hans hjul gnällde så hemskt på nätterna...), han lyckades alltså först ta sig ur buren, ner ifrån bordet som buren stod på (utan att bryta varken nacke eller ben) smita ner för trappan, in i vardagsrummet, tassa lite lätt på tå längs med ena väggen för att sedan när han blev upptäckt av min mor som satt och såg på tv med min far på kvällen (hon trodde givetvis att det hade kommit in en "främmande" råtta) ta skydd bakom bokhyllan, där valde han att stanna i ett par veckor...
Detta resulterade i att det blev guldhamster-jakt i stort sett varje dag i ett par veckor... Själv undrade jag mest om han hade sällskap av de vandrande pinnar som av en händelse tog en promenad ut ur sin lilla låda och aldrig valde att komma tillbaka... Konstigt?!
Vi fick tillslut tag på den lilla råttan och buren lagades, han lyckades aldrig rymma igen...
Men det här med att rymma gick tydligen i arv till mitt nästa djur...
En kanin som enligt uppgift skulle vara en dvärgvädur men som vägde lika mycket som min Dum-Doris väger idag.
Passande nog fick kaninen namnet "Lillan"...
Namnet "Lillan" plockades ganska snabbt bort då vi flyttade till en fristående villa där hon fick en jätte fin och stor "inhägnad" som hon jobbade benhårt med att bita sönder, enbart i syfte med att jävlas med sin ägare (Läs:mig).
Hon döptes därför om till "Ursut" efter en man som lyckades bryta sig ut ur svenska fängelser under 90-talet, tror jag att det var...
Det var tider det... När man på första jullovsmorgonen blev väckt tidigt (alldeles för tidigt för att det ens skulle vara roligt) av en mamma eller pappa som talade om att Ursut återigen hade rymt och satt mitt på gräsmattan i snön och stirrade ilsket...
När Kurt Två dog grät jag, när Ursut dog grät jag och ringde jobbet och sjukanmälde mig så när Dum-Doris väljer att vandra vidare då kan jag bara gissa att jag kommer att bryta ihop fullständigt! Men där är vi inte än på många år, hoppas jag....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar