Hur den "minns"...
Idag har jag varit iväg på ytterligare ett otroligt jobbigt möte, ett möte där man får vända ut och in på en och visa hur man har blivit behandlad tidigare i sitt liv och nu det sista året.
Känslor som rädsla, skam, sorg, vrede kommer över än och man blir helt urlakad när man väl kommer därifrån.
Det är här jag blir förundrad över hur mycket kroppen "minns"... Jag får frågan om jag har känt mig hotat tidigare i mitt liv någon gång... om...
Jag får frågan om varför jag flyttade från Sthlm... varför...
Kroppen börjar reagera precis som när jag ska ta en spruta, jag känner hur cirkulationen till fingrarna nästan stannar upp, naglarna börjar skifta i blått och helt hux flux är det som att titta på min mormors gamla skrynkliga hand och hela jag börjar skaka.... om... varför...
Tårarna kommer då jag inte orkar gå igenom detta igen... om... varför...
De ser att jag har jobbigt med detta men säger att det är viktigt för dem att förstå hela bilden... Men om jag inte förstår hela bilden hur ska då någon annan kunna göra det utifrån det jag säger?
Innan jag sätter mig i bilen efter mötet går jag på toaletten, blir bestört över att se människan i spegeln, en människa som ser så otroligt ledsen, lite rädd, trasig men framför allt åldrad ut... Som jag bara önskar att denna mardröm är över snart!
Får höja värmen i bilen för att kunna hålla i ratten på vägen hem, pratar i telefon bara för att det inte ska bli tyst runt mig, orkar inte höra mina egna tankar just nu, orkar inte känna mina egna känslor just nu...
Så just precis därför känns det otroligt befriande att fullständigt dyka ner i skolböckerna nu för att slippa tänka, slippa känna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar