Enerverande på gränsen till lite ångestfyllt är det så här framemot kvällningen...
Startade dagen med att ta en promenad med Doris i värmen, barnen vägrade gå ut i värmen som var tryckande redan då, sedan har dagen bara gått liksom...
In och ut med barn och hund, själv har jag liksom "stått still" i min obehagliga känsla...
Ringde till en av mina bästa vänner nere i Sthlm för att försöka få rätsida på allt, blev väl inte så mycket klokare men fick nog ur mig en massa som tynger mig men något konkret av det blev det inte.
Tror att mycket handlar om "livet" just nu, vilka som finns i mitt liv, vilka som väljer att finnas i mitt liv, vilka som väljer att ta plats, vilka som jag väljer att ge tid och plats i mitt liv.
Det har snart gått ett år sedan jag blev ensamstående förälder eller varannanveckamamma och jag har verkligen jätte svårt med att "ställa om" från att ha varit bara Mimmi ena veckan till att vara Mamma nästa... När jag är bara "Mimmi" väljer jag att skjuta upp att göra sånna här vardagssaker som plocka, tvätta, städa ja men U name it för att sedan när jag ska vara Mamma bli fruktansvärt frustrerad över att jag INTE har fått sakerna gjorda och inser att om jag ska ta tag i detta nu kommer jag att gå miste om värdefull tid med barnen så jag väljer nog att skjuta på det tills jag blir bara Mimmi igen... Och så håller jag på...
Eller så flyr jag... Antingen bort eller in i någon bok eller serie eller ut på promenader med hunden och stoppar öronen fulla med hörlurar och lyssnar, fantiserar mig bort till musik...
Det kan ju vara så att jag verkligen håller på att "landa" i denna livssituation som jag befinner mig i, alltså på riktigt landa... Å jag vete faan om jag gillar det som är nu... Att vara ifrån barnen varannan vecka för att sedan försöka få till allt på en annan vecka, att försöka komprimera tiden med barnen för att det ska bli det bästa tänkbara för dom...
Har en mening som hänger kvar sedan jag pratade med familjerätten sist... Hm... Det som (bland annat sas då) var "men Mimmi, när ska du börja tänka på vad som är bra för dig då?" "När ska du komma till insikt med att hur mycket du än kämpar så kanske du har kämpat nog?"
Alltså detta gör mig så ledsen och när sedan pappan till barnen i aggression säger att mitt liv skulle vara mycket enklare om jag tog med mig barnen och flyttade till västkusten som vi hade bestämt: "så jag slapp ha honom i mitt liv", då blir jag om möjligt ännu mer ledsen för det är ju absolut inte så jag vill att det ska bli...
Pappan till mina barn kommer alltid att vara pappa till min barn, jag hoppas att jag kommer att ändra min inställning till hur han har hanterat hela den här "soppan" längre fram, jag hoppas att jag kommer att kunna tänka att det han faktiskt gjorde genom att lämna mig, att det var en handling gjord med styrka och kraft, inte som nu av feghet... Jag hoppas verkligen att jag kommer till den punkten någon gång....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar