Alltså seriöst, vardagen är inte så tokig ändå eller hur?!
Jag älskar mina barn över allt på jorden, mer än livet själv men det här med att vara uppi varandra 24-7 i flera dagar det är inte riktigt bra för någon ;)
Jo självklart är det ju det man vill, vara med barnen jämt jämt jämt men vad hände med barn som verkligen kan hitta på att göra saker självmant? Är det så himla svårt att faktiskt inse att det här med att ta fram en bok och sitta i lugn och ro innebär viss form av njutning eller varför inte sätta på en film om man inte vill vara ute?
Nej vardagen är bra, vardagen är på gränsen till bäst.
Vi har lyckats vända på dygnet här under detta lov (vem har inte det liksom) och det är två barn som springer omkring här och beklagar sig över att de inte kan sova... Ikväll är det väl ingen match att ha dom vandrande omkring frågan är bara hur det kommer att bli imorgon kväll då de ska upp tidigt imorgon bitti...
Det här med trötthet hit och dit är något som jag funderar över ganska mycket... Jag får sånna där "dippar" flera gånger på dagarna då orken verkligen är borta, energi kan jag inte ens stava till och det är nästan så man måste sätta sig ner och "ta igen sig"... Fattar inte riktigt varför men det är ganska läbbigt... Det enda jag kan likna denna trötthet som sköljer över mig är som när man var gravid men då var man ju trött hela tiden och inte bara under några stunder... Hmm...
Nehe... Nu ska jag nog ta mig ett litet bad och filosofera om livet lite...
Hejdåhejdåhejdå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar