Å jag vankar och vankar... Av och an....

Usch...
Går omkring med en olustig känsla i kroppen som jag inte blir av med...
Kommer på mig själv att jag går fram och tillbaka i köket, fäktar ut med armarna, suckar och pustar högt för mig själv...
Tycker det är lite jobbigt nu...

Förändring är bra!
Förändring är nyttigt!
Problem är till för att lösas!
Se möjligheten till att det kan komma något gott ur det här...

Det som får mig att må bra, det som får mig att fundera, skratta, gråta, fnittra, leva lite igen det vill jag kanske få behålla för mig själv ett tag till...

Eller?

Respekt och hänsyn skallrar i mina öron, jag vet att detta kan låta kryptiskt...

Japp det känns som om jag biter mig själv i rumpan oavsett hur jag tacklar detta.
Blääää jag säger bläääääääääääää!

Mu för nu :/