Here we go again....

Faan...

Jag har ikväll haft besök av pappan till mina barn och återigen fylls ögonen med tårar och barnen frågar om jag är ledsen, så ledsen att det kommer tårar och jag får återigen svara ja på deras frågor. Insikten av att det inte blir mer än så här gör ont, framför allt när den andra parten inte kan/vill kommunicera!

Jag tycker verkligen att jag gör allt för att få en fungerande relation, att vi ska kunna prata om ditt och datt på ett "naturligt" sätt men när man blir ignorerad, när någon stoppar huvudet i sanden då är det svårt!

Jag har gjort ett medvetet val att bo kvar här i Jämtland för att mina barn ska ha närheten till sin pappa, däremot är det inte sagt att jag inte har haft möjligheten till att ta med mig barnen och flytta.
Jag har den rätten på min sida, en rätt som jag har valt medvetet att inte utnyttja!

Jag vill att när den dagen kommer inför en eventuell flytt ska det vara ett gemensamt beslut taget av mig och barnen, pappan till barnen har sagt vid ett flertal tillfällen att han inte tänker sätta käppar i hjulet för mig om barnen vill flytta med mig, detta är något som jag verkligen hoppas och vill tro på att han kommer att hålla fast vid. Samtidigt vet jag att om barnen inte skulle vara med på detta flyttar jag mig inte en meter! Utan mina barn är jag inte hel!

Mitt beteende rörande försäljningen av huset blir ifrågasatt, varför är inte jag i huset och hjälper till och snickrar?
Det förväntas av mig att jag ska hjälpa till att visningsstäda detta hus inför kommande visningar...
Men vänta lite nu... Det är ju jag som har bett om hjälp att slutföra alla projekt i så många år, okej det är jag som har dragit igång alla projekt, det tänker jag inte förneka men jag har verkligen tjatat för att få hjälp.
Jag är 1.57cm lång, jag kan inte stå på en stege samtidigt som jag försöker sätta upp fönsterfoder med både vattenpass och spikpistol själv, det är liksom inte fysiskt möjligt hur gärna jag än skulle vilja.
Och är det så svårt att förstå vilket helvete jag går igenom varje gång jag måste besöka detta hus utav en eller annan anledning?
Detta hus representerar så många krossade drömmar både för mig men även för mina barn!

Och ska jag nu förväntas komma ner till detta hus som jag inte har bott i på lite drygt 4 månader och städa?!?!?!

Jag fick ingen hjälp av pappan till mina barn när jag flyttstädade detta hus som jag bor i nu... Jag har inte fått någon hjälp med att få till det så att det blir beboeligt i detta hus av pappan till mina barn annat än bärhjälp av möbler...
Men av mig förväntas det att jag ska ställa upp och göra detta, utan tvekan, för att det är mitt hus oxå?!
Men alltså förstå mig rätt nu...
Detta är inte mitt beslut.
Ikväll fick jag höra att det säkert hade varit jag som skulle ha tagit detta beslut om ett eller ett par år, och ja så kan det säkert ha blivit, men det kommer vi ju aldrig få veta nu eftersom att detta beslut är taget och det är inte taget utav mig och om det är detta det handlar om, om vem som hinner göra slut på en familj först ja då måste jag få ifrågasätta de bakomliggande motiven eller går tankarna verkligen så när man har familj och barn tillsammans?!

Jag hade inte kämpat färdigt för denna familj, det har jag sagt många gånger tidigare så jag förstår inte riktigt varför jag hela tiden måste försvara mig i detta.
Detta är inte mitt beslut, jag tror att om detta hade varit mitt beslut hade jag kanske gjort det på ett annat sätt...
Och åter igen handlar det om att äga sitt beslut och stå bakom sitt beteende och faktiskt leva med konsekvenserna av sitt handlande...

Jag tänker inte ta på mig rollen som "boven i dramat" för det är inte min roll att ha...

Detta är (återigen) min sida av vad som har hänt och jag misstänker att den andra parten inte håller med om det jag skriver, men detta är min upplevelse, bara min och ja jag är fruktansvärt sårad och besviken hur detta har gått till, både på pappan till mina barn men även hur andra i hans närhet har valt att hantera denna situation!

Och jag säger det igen (som jag har sagt sååå många gånger förr):
Prata prata prata prata prata prata prata....