Jag tror att jag börjar och landa...

Jo men faktiskt...

Det känns lite så, att jag har börjat att landa i tillvaron lite.

Inte när jag tänker på det som hände i helgen med farfar men med "vardagen" och mitt och mina barns liv...

Är så sjukt less på att ta emot skit ifrån flera håll, jag träffar "folk" som har hört en det ena en det andra, telefonen ringer och jag får höra att "den" har sagt si och "den" har sagt så...

Men vet "ni"... Jag orkar inte mer nu!
Jag tog ett beslut förut idag, ett beslut som kommer att påverka min och barnens framtid, vad beslutet innebär det tänker jag inte berätta men för mig känns det rätt! Såååå rätt!!!!

När det kommer till mig själv och hur jag mår kan jag väl erkänna (ja inte högt om någon trodde det...) att jag är nog på den där tunna tunna tråden och balanserar nu...

Men jag är medveten om tråden denna gång och jag vet vad jag ska passa mig för och vad jag ska göra för att tråden ska växa i grovlek och styrka!
Motion är en sån grej för mig, har jag insett...

Ställde mig för första gången sedan i oktober på min crosstrainer igår och "tog det lungt" eftersom det var så länge sedan jag tränade på den...

1 mil på 38 minuter blev det... Ganska nöjd faktiskt!

Men jag ser ju på mina "små omedvetna handlingar" (Läs: stor klädhög utanför en garderob som jag tydligen var tvungen att organisera i kväll efter att jag hade gjort det samma med barnens kläder innan...) att tråden är hyfsat tunn...
Hmmm...

På crosstrainern igen och imorgon ska jag starta dagen med en lång promenad efter att mina hjärtan har åkt till skolan... Det är grejjer det :)

Begravningsdatum är nu bestämt så det blir en resa ner till Sthlm om ca två veckor...

Japp så är det och så blir det...

Slut för nu...