Jag gör ett försök till att tycka synd om mej själv...

Jag har verkligen haft en super bra dag idag, har fått skratta så där hjärtligt så att träningsvärken i magen från gårdagen gjort sig påmind, flera gånger oxå!
Träffat bekanta på ICA Maxi som talar om för mej, i all välmening, att jag är fin, "Du kommer minsann inte få vara ensam speciellt länge du, inte!"...
Då blir jag så förvånad när jag plötsligt efter att barnen har åkt iväg med sin pappa finner mig på gränsen till att få panik!

Frustrationen över situationen blir liksom outhärdlig, stoppar ner fötterna i skorna, drar på alla kläder jag kan hitta, tar med mig hunden och går ut.

Stoppar lurarna i öronen och inser för sent vilket stort misstag det var!

Tårarna fullkomligt strömmar, snoret rinner, jag hulkar... Det är -10 grader här eller nått och det krävs inget snille för att fatta att tårar, snor + kallgrader är en dålig combo...

Jag tycker synd om mej själv, vilket jag sällan tillåter mej att göra! Ska alltid vara så där jävla stark... Ska minsann visa hela världen att lilla jag klarar av detta OXÅ!

Men jag gör ju inte det... Ensamheten efter att barnen har åkt, tystnaden och känslan av att vara totalt oviktig är fruktansvärd!
Saknar någon som ställer dom där vardagliga frågorna som "Hur mår du?" eller "Hur har din dag varit?"

Så jag vill be de personer som jag mötte på Ås-vägen ikväll om ursäkt, som att dom skulle läsa detta då men i alla fall... Såg nog lite konstigt ut när jag kom där i kylan... å tyckte synd om mej själv...


:/