Har jag blivit någon j*vla siamesisk tvilling?!

Mina barn åkte med sin pappa till Vemdalen idag...
De ska fira nyår tillsammans med honom och vänner...
Det kändes piss samtidigt som jag (faktiskt) är glad över att barnen vill vara med honom, däremot har de flaggat för att de vill vara hemma i huset oxå något innan det ska ut till försäljning nu...

Återigen har jag spenderat kvällen i telefon, det är väldigt bra!
Har blivit bjuden på två håll till imorgon, dels hos mina "gamla grannar" som jag verkligen har saknat men även på en annan fest... En fest som verkligen låter "festlig"...
Men här kommer självförtroendet in...
Ska jag ge mig ut i denna "djungel" och bara vara "Mimmi"??? Inte "Mimmi & Nicke" som det har varit i så många år?!
Ska jag välja tryggheten framför otryggheten?!

Vad har jag att förlora, egentligen?!
Att jag är en rolig liten skit, det får jag ju bevis på varje dag men kommer jag att bli det femte hjulet?
Varför känner jag ens tveksamhet inför detta?!
Jag har väl aldrig bangat för ngt skoj förut?
Jag har väl aldrig tidigare känt tvånget av att känna trygghet i att vara två?! Eller?
Har jag under dessa 12 år gått ifrån att vara en självständig individ till att bli en siamesisk tvilling?????
Faan i helvete att det ska bli så!!!!

Men samtidigt kommer det bekväma in... Om jag skulle välja att umgås med mina gamla grannar vet jag att det skulle bli en mysig, trevlig kväll med gott vin, härliga diskussioner om livet osv... Det andra sällskapet vet jag egentligen ingenting om... Inte annat än att en av dessa är en otroligt härlig kvinna/tjej och den andra är en småtokig göteborgare... Hmm....

Detta är ett nytt liv för mig som jag sakta men säkert är på väg in i, vet inte om jag är riktigt redo för det än, nu vet jag att alla kanske inte förstår min tvekan men att lämna tryggheten i att vara två till att bli en är stort.
Jag har ju inte varit singel mer än en vecka på ca 14 år och då blir det lite svårt.
Har bara haft en man i tankarna i 12 år och det är min snart före detta make, det är vansinnigt svårt att ställa om hjärnan på att om en man tar kontakt med mig nu är det kanske inte bara vänskap som han har i åtanke...
Som när jag var ner till Göteborg sist och var på något uteställe och fick uppmärksamhet för att jag var kvinna, ok det var väl inte Mr McDreamy som stolpade fram där men ändå... Fattade nada...

Ja men alltså många tankar snurrar i huvudet, jag är trött som en älg... Ska försöka charma damen som ligger i soffan för att få sällskap i sängen nu när en liten kille inte sover hos sin mamma... Å jajemensan där kom sorgen med tillhörande tårar och slog över mig som en j*vla ångvält...