Är ruggigt gråtmild nu...

Har precis kollat på programmet "En unge i minuten" och lever mig in i förlossningarna jag ser på tv varje gång.

Det är egentligen helt sjukt men min mamma försökte förklara för mig, innan jag fick mina egna barn, hur hon kände när hon såg på en förlossning men jag fattade ingenting...

Tills jag fick min underbara dotter, sen var det kört.

Känner nästan krystvärkar när jag ser på tv, eller ja det kanske var att ta i lite men nog faan sitter man och hjälper till i soffan... Biter ihop käkarna så man nästan får kramp.

Sedan kommer tårarna när barnet väl har kommit ut, lättnadens och glädjens tårar, helt obeskrivlig känsla.

Är nog gråtmild av flera anledningar egentligen...

Inser nu att det bara är en natt kvar (för denna gång) tills mina älskade barn kommer till mig, en vecka som stundtals har upplevts väldigt lång men det har ändå gått riktigt bra.

Jag känner hur huvudvärken kommer krypande längst nacken, spänningshuvudvärk som jag är så väl bekant med... Spänningar som håller på att släppa och med dom kommer även tårarna.

Jag känner även en mer tydlig och påträngande saknad av människor som jag har förlorat...
Jag saknar att prata i telefonen med farfar... Skit mycket faktiskt...

Kommer på mig själv att sitta och hoppas på att det är farfar som hinner före till telefonen när jag ringer så jag får några små korta sekunders samtal med honom innan farmor tar över luren, sen när hon svarar inser jag att han aldrig mer kommer att svara... Inte i telefonen i alla fall och jag ska hinna samla ihop mig för att inte farmor ska behöva höra hur förtvivlat ledsen jag egentligen är...

För visst är det så att jag sörjer min farfar... Och alla andra som jag har förlorat det senaste året, levande på vår sida likaväl de som har gått över till den andra sidan...

En kram nu hade ju inte suttit så jävla tokigt, kan jag säga...