Igår morse satt jag och Sonen och åt frukost och så säger han: "vänta mamma jag måste ta upp en sak som ligger på golvet under bordet"
Jag svarar: "Men det ligger inget under bordet"
Sonen säger: "jo det är säkert jag glömde en grej där igår"
Då jag damsög under bordet kvällen innan visste jag att det inte låg något där så döm om min förvåning när sonen utbrister: "Men mamma det ligger ju en död mus här på golvet"...
Gissa hur skyldig Dum-Doris såg ut... eller ska vi kalla henne för Mördar-hunden igen???
Tycker hon är duktig jag!
Sedan rullade väl dagen på i vanlig ordning tills på eftermiddagen då jag skulle åka i väg för att hämta båda barnen efter skidskolan....
Dagen igår startade med spöregn för att sedan gå över till strålande solsken vilket ledde till att på uppfarten/gårdsplanen där jag bor var underlaget sorbet...
Känner ganska snabbt att det går åt h-vete....
Får låna grannens aningens större bil, hämtar barnen, kommer hem och försöker skotta bort den lösa och fantastiskt tunga blötsnön, till ingen nytta...
Fram emot åtta tiden hade jag nästan fått panik då jag kände att kvällens och veckans enda Zumba-pass var i fara...
Fick iväg bilen, var iväg på Zumba, kom hem till en övertrött son och en snarkande Dotter.
Jo just det, till detta kan vi lägga till lite översvämning när Dottern duschade oxå...
Imorse körde jag fast bilen på nolltid, försökte själv en liten stund och upplevde ett sånt där konstigt "plopp" i ryggen...
Fick hjälp av grannen att skotta fram bilen, stressar iväg för att lämna barnen på sin skola för att sedan köra järnet in till stan för att vara på Familjerådgivningen kl 08.00.
Sitta där i 1½ timme och känna att ju mer jag pratar ju mer förkrossad blir jag...
Känner mig fullständigt tillintetgjord, ledsen så att tårarna rinner och på något sätt får min upplevelse terapeuten att även hon börja gråta, hon blir rörd av det jag säger när jag berättar om hur jag försöker få en fungerande relation och framför allt kommunikation till pappan till mina barn, som sitter med men som inte (som vanligt) har så mycket att tillägga...
Skulle sedan iväg till praktiken på Polisen men bryter ihop på parkeringen utanför polishuset. Bryter ihop helt över ratten och känner att snart ger jag upp!
Startar bilen, åker hem, ringer min vän Johanna under tiden, hör att hon blir orolig men orkar inte hålla uppe masken längre...
Kommer hem, sitter i någon form av koma i 2 timmar, tårarna rinner, snoret rinner och jag känner mig ensammast i hela världen.
Inser efter ett tag hur jävla patetiskt detta beteende är men jag är så sjukt trött att jag knappt orkar ta tag i mig själv...
Slår av en händelse på autopiloten och börjar med mitt skolarbete, känner hur ryggen knyter ihop sig än mer, skiter i det, fortsätter skriva på datorn, sväljer några Ipren, stålsätter mig när jag ska iväg och hämta Sonen på skolan som sedan ska iväg på dans.
Sitter och väntar på att sonens dans ska bli klar så vi tillsammans kan åka och hämta Dottern som har varit på första fotbollsträningen och träffar där en pappa...
En pappa som jag har haft lite kontakt med under hösten ibland men som jag inte har träffat på några månader...
En pappa som utbrister ett WOOOOOHHHHOOOOOWWW!!!!! MEN HUUUUUR SNYGG ÄR INTE DU DÅ?!
Vi kom båda fram till att en stor ful mössa inte är så smickrande och nu när vädret tillåter att man går utan mössa så blev det en Wooooohhhhoooowwww-reaktion... :)
Med ens försvann det onda i ryggen, mina svullna ögon kändes mycket lättare, för där står jag rödgråten och svullen och känner mig så himla fin... Snacka kontraster...
Tar med mig denna känsla hem i hjärtat och jag tillsammans med barnen bestämmer oss för att äta middag i vardagsrummet.... Sätter mig i "soffan" och hux flux känner jag det där konstiga "ploppet "i ryggen igen...
Men det skiter jag i för under 5 minuter idag har jag mått bra! Riktigt bra!!! Egotrippen fick sig en rejäl skjuts!!!!
Mu för nu.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar